Anark

Ett år av svart reaktion, vit kulturkonservatism och rödbrun ”fascism” med ”Anarken”. Så här började det.Vad säger man. Homo sum, nil humanum etc.? Jag har dock kommit fram till en del viktiga slutsatser här, låt oss inte sätta vårt ljus under skäppa.”Anark” betyder självfallet inte ”senjüngerian” eller något annat dogmatiskt spektakel — den allra sorgligaste skriftfetischistiska missuppfattningen. Anarken bestämmer ovillkorligen själv vad det betyder och vilka samvetets inre plikter och lojaliteter det medför. Det betyder alltid frihet, nämligen att tycka, tänka och skriva vad man vill, beblanda sig med vilka människor man vill, samt läsa och länka till vilka internetsidor man vill. Det betyder i föreliggande fall total eklekticism samt likgiltighet, nej vämjelse, inför de rådande intellektuella tabukomplexen (”antifascismen”), för att inte tala om den medlöpare- och angivarekultur som dessa strukturer medför, vilken förstör själar.Resultatet har varit, det medges, en vacklande och inkonsekvent hållning i detaljfrågor — en direkt följd av den inre Anarkin. En vacklande inre hållning åtminstone; jag är lite osäker på hur mycket av mina inre övervägningar som egentligen kommit fram i det yttre, då mitt skrivande har varit osystematiskt och mestadels hämtat kraft i det emotionella. Men man kan aldrig två gånger stiga ner i samma flod. Man kan däremot följa floder, mot havet eller källan. Jag följer dem alltid mot källan.

*

Anarkin är den inre friheten, andens frihet, individens integritet oavhängigt yttre maktförhållanden. Någon annan frihet existerar däremot inte och kommer aldrig att existera i sinnevärlden. Den yttre verkligheten existerar och ger oavbrutet empiriskt för handen: Det finns ingen yttre frihet och inga maktvacuum. Vi har endast att identifiera vilka maktförhållanden som är de bästa för människorna (ordning, stat, folkgemenskap), samt vilka reella förutsättningar som existerar för dessa — och därefter arbeta i enlighet med dessa förutsättningar, hur usla och hopplösa de än är. Detta innebär en grundläggande, kanske den grundläggande moraliska fordran, åtminstone har det gjort det för mig. Att vända bort blicken eller ta sin tillflykt till de ansvarslösa och djupt destruktiva liberalvänsterfantasierna har inte varit tillåtet därför att det innebär att man överger de svaga.(Carl Schmitt kom för övrigt med tiden att betrakta Ernst Jünger som verklighetsflykting. Beaktas bör dock att Jünger redan i trettioårsåldern hade upplevt verklighet som skulle räcka till för ett par hundra av oss andra; Jünger hade så att säga förtjänat privilegiet att i mogen ålder koncentrera sig på myten och den inre världen framför de alltmer bleka, gråsiktiga och inifrån ruttnande politiska realiteterna.)Fri från sig själv blir man däremot inte, så Anark man nu en gång är (där krävs radikalare verktyg och metoder, andliga eller materiella). Trötthet, brist på kämpaglöd och en innerlig lust till tystnad beträffande världsliga spörsmål, ja kanske beträffande spörsmål överhuvudtaget, behärskar mig tämligen konstant sedan en tid tillbaka. Det har möjligen gått att utläsa av de senaste månadernas inlägg som mest har bestått av andra människors texter och bilder (och emellanåt tenderat åt det mörkare hållet). I och med detta fatala inre tillstånd, över vilket jag till min skam saknar kontroll, betraktar jag härmed, efter ett års tjänst, min plikt gentemot den havererade nationalstaten som suspenderad tills vidare.*Tack till Nordiska Förlaget för generöst bloggutrymme samt tålamod med mitt ofta långt ifrån nordiska fokus. Tack till mina bloggkollegor och vänner på motpol.nu. Tack till läsare och kommentatorer.Tja, kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Om jag inte misstar mig kommer det däremot snart lite mer av Lugudek i tryckt form, bl.a. en dikt från hans mytomspunna ungdomsproduktion. Ni lär höra om detta.* De som låtit sig inspireras av denna blogg omgrupperar däremot och fortätter framåt.

Loke. Spelet.

— Loke. Spelar du det här Spelet?

Hans hår flammade men hans väldiga ögonbryn, kaotiska liksom hårsvallet, var askgrå.

— Jag spelar alla spel, eller har spelat åtminstone, men det var länge sedan nu. Du avser männens spel om kvinnor. Inte kvinnornas spel om män eller de andra varianterna. Självfallet spelar jag det. Men det var länge sedan nu. Det är för övrigt ett spel som det sällan går att spela med någon finess.

(mera…)

Jean Bricmont i FiB Kulturfront

De flesta människor föredrar att höra om hur respekt, familjevärden och fosterlandskärlek ska återupprättas framför att bli tillsagda att deras privata tankar om kvinnor, utlänningar eller homosexuella, som förvisso kan vara politiskt inkorrekta, är skulden till olika slags fasor.

Enn Kokk på nationaldagen

Ett samhälles bestånd och vidareutveckling vilar, i formell och självfallet fundamental mening, på de rättigheter vi har som medborgare. Men jag tror också, att ett sådant medborgarperspektiv är för endimensionellt, att det inte är tillräckligt för att förklara, vad det är för något som binder oss människor samman till en samhällsgemenskap.

När vi tänker på det här landet, Sverige, där vi lever, finns det väldigt mycket annat än allmän rösträtt, pressfrihet och så vidare som gör att vi känner oss hemma just här:

”Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till”, skrev min gamle vän Hans O Sjöström i ett inlägg här på bloggen i mars förra året.

(mera…)

Utöver weblogg Oskorei, som startade på ett betydelsemättat datum, minns vi idag bodhisattva Thích Quảng Đức (Thich Quang Duc).

 ? 1897 — 11 juni 1963

Den främste koloristen i den europeiska konsthistorien kan ha varit Emil Nolde (1867–1956). Nolde var övertygad anhängare av den herderska synen på konstens organiska autenticitet och djupa nationella rötter, av tron på en egen väg för den tyska konsten, utstakad av ödet. För Nolde och andra tyska expressionister sträckte sig dessa rötter inte så mycket via den idag så omhuldade tyska romantiken som via högmedeltidens och renässansens särpräglade mästare.

Medlem av NSDAP från tjugotalet fick han likväl måleriförbud 1941 på grund av sin urartade stil. Oförmögen att sluta måla gick han då över till akvarell, för att grannarna inte skulle känna lukten av färg och anmäla honom till Konstfrämjandet.

(mera…)

Enligt uppgift — jag befinner mig som vanligt på luffarstråt och kan inte bekräfta eller dementera för närvarande — har Tidningen Kulturen i sitt senaste nummer (nr. 13) publicerat Anarkens uppgörelse med den poetiska tidsandan, inkarnerad i Malte Perssons Dikter. Tag och läs. — Nu tillgänglig här. — Och diskuterad här.P.S.: Läs medelmåtteideologens försvar för den jämlika litteraturen i AB idag (25/5). ”En gäst är inte välkommen till bordet: geniet.” No shit.[Red. den 13 okt 2007: »Medelklassen har äntligen fått makt. Och det skrämmer de gamla eliterna.» Peter Gudmundson bekräftar det jag alltid misstänkt: liberaler tror verkligen på allvar att de lever i slutet av sjuttonhundratalet.]

Why do I imagine the death of Mandelstam
among the yellowing coconuts,
Why does my gift already look over its shoulder
for a shadow to fill the door
and pass this very page into eclipse?
Why does the moon increase into an arc-lamp
and the inkstain on my hand prepare to press thumb-downward
before a shrugging sergeant?
What is this new odour in the air
that was once salt, that smelt like lime at daybreak,
and my cat, I know I imagine it, leap from my path,
and my children’s eyes already seem like horizons,
and all my poems, even this one, wish to hide?

*

Varför fantiserar jag om Mandelstams död
bland dessa gulnade kokosnötter,
varför ser sig min gåva redan om över axeln
efter en skugga som ska fylla dörren
och förmörka själva denna sida?
Varför växer månen till en strålkastare
och bereder sig bläcket på min hand att pressa ner tummen
inför en likgiltig konstapel?
Vad är det för en ny arom i luften
som nyss var salt, som doftade av kalk i gryningen,
och min katt, jag vet jag inbillar mig det, hoppar ur min väg,
och mina barns ögon ter sig redan som horisonter,
och alla mina dikter, även denna, vill gömma sig?

Vi kan väl lika gärna följa videotrenden som råder på motpol.nu, fredagen och helgen till ära. Oklarhet tycks råda om huruvida detta för mig närmast proustska spår verkligen är av Dopplereffekt. Visst låter det lite franskt?

Nedan om Doppplereffekt, från skivbolaget Gigolo Records’ hemsida. Fast låt er inte luras, mystiken, anonymiteten och de begränsade vinylupplagorna är förstås bara ännu en variant av marknadsföringsteknik i Kali Yuga. Projektet tycks vara att identifiera med Gerald Donald/Drexciya.

Dopplereffekt are one of the strangest and most mysterious units of the contemporary electronic music scene. There are no interviews and hardly any live appearances. Nobody really knows who they are, their releases have so far only been available on limited vinyl on Dataphysix/Detroit. The composers hide behind strange German pseudonyms whereas the songtitles and lyrics are in English and make up a strange mixture of scientific, sexually explicit and political allusions. […] DJ Hell managed to make contact with the Dopplereffekt headquarter in Detroit and made it possible for his International Deejay Gigolo Records to release the collected works of Dopplereffekt on double 12‘‘+ 7‘‘ as well as for the first time on CD under the title “Gesamtkunstwerk”.

(mera…)

Den marxistiske historikern Eric Hobsbawn recenserar böcker om brittiska kommunister (Raphael Samuel, The Lost World of British Communism; Kevin Morgan et al., Communists and British Society 1920–91; Kevin Morgan, Bolshevism and the British Left, Part One: Labour Legends and Russian Gold) i London Review of Books 26/4.

Lenin’s ‘vanguard party’ of Marxist cadres, disciplined and ideally full-time, his ‘professional revolutionaries’, was the most formidable political invention of the 20th century. Its impact on the history of that century was extraordinary. Some thirty years after Lenin arrived at the Finland Station, parties of this type ruled over one third of the world’s population. By dint of following the Leninist model, small groups were able to punch far above their weight, while in the right historical circumstances, their structure afforded them enormous potential for expansion and, indeed, state-building. […]

How modest the numbers were is often forgotten. When Tsarism fell in 1917 Bolshevik membership in Russia was estimated at ten thousand, of whom three thousand were in the capital. (In 1914 the St Petersburg membership had been barely five hundred.) In November 1940, less than four years before it took power in Belgrade, the Yugoslav Communist Party had six thousand members; at its lowest point, in 1932, it had counted barely two hundred. […]

(mera…)