Mycken intellektuell möda har på senare tid (1800-talets mitt och framåt) slösats inom filosofin på att finna en väg bort från verklighetens dualistiska natur. »Vi är enbart materia» (materialism). »Vi är enbart instinkt och natur» (djupekologi, »biologism»). »Vi är enbart rationella, förnuftsstyrda subjekt» (liberalism). »Vi är inte män eller kvinnor utan tabulae rasae, formbara neutrum som fritt väljer vår (sexuella) identitet» (»queer»). »Cartesisk dualism» är väl det närmaste den akademiska filosofin kommer en motsvarighet till politiska diskussionsavslutare som »fascism».
Lika säkert som att det finns mörker och ljus, ja och nej, ett och noll, framtid och förflutet, finns det två sidor av det mänskliga. Oavsett vad man tror om en odödlig själ är det en gång för alla givet, ovedersägligt, att vi dels är materiella instinktsvarelser, delar av naturens kretslopp, underkastade ödet, — dels förnuftsvarelser, viljefria och obundna av naturens och materiens tyranni. Vi är både fria individer och sociala medlemmar av ett kollektiv. Hur de båda sidorna går ihop är det mystikerns eller kanske neurologens sak att försöka formulera, och jag är nu tyvärr en synnerligen tafflig klåpare i båda dessa discipliner. Men det är fascinerande att betänka, att själva den materiella beståndsdelen av våra jag, hjärnan, har två delar: en för förnuft och språk (vänster), en för bilder och intuition (höger).
I det fjärran östern och även i det gamla, förkristna Europa, är detta en självklarhet. Yin och Yang, kropp och själ är inte motsatta, antagonistiska principer, utan harmoniserade delar av helheten, myntets två sidor. Den europeiska traditionen å andra sidan, eller snarare det judisk-kristna elementet i den, vilket åtminstone sedan medeltidens dagar får anses vara näst intill oskiljbart från Europa självt, har däremot en neurotisk och hatisk inställning till denna dualism. Paradoxalt nog, då ateister ofta brukar hävda just dualismen som ett av kristendomens tvivelaktiga drag. Men det är en bedräglig föreställning, då den judisk-kristna läran ser dualismen inte som en harmonisk, utan som en antagonistisk princip: en kamp mellan ont och gott, där det goda slutligen ska segra. Det innebär att det onda ska förintas, att mänskligheten en dag ska renas från den ena sidan av sitt väsen: ej mer kropp, ej mer ondska, ej mer mörker, men ljus, ande och godhet i evighet, amen. Man ämnar rena och destillera verkligheten så att endast det koncentrerade Yang kvarstår, det torra, ljusa, andliga, himmelska. Det våta, mörka, kroppsliga, sexuella blir restprodukt i form av helvete och begravs och isoleras i evighet. Det är samma form av neuros som den ateistiska materialismen: förensligandet, besattheten av det renade ena, strävan efter en framsida utan baksida, en belyst kropp utan skugga.
I ärlighetens namn ska sägas att det fanns starka tendenser till en sådan kryptomonism i diverse hedniska traditioner, inte minst den platonska, som renodlades i och med Plotinos som ju spelade med to hen (det ena) som centralt begrepp i sin filosofi.
Samma dag som jag skrivit detta läser jag en essä av Sir Hugh Lloyd-Jones, Regius professor emeritus i grekiska vid Oxford, som verkar tangera mina tankegångar:
Almost ever since Plato and certainly since the beginning of the Christian era, ethical thinking has been dominated by the assumption that there is one answer to every ethical problem, that there can be no conflict between true ends, that there are true answers to the central problems of life. But from the time when Vico and later Herder pointed out that the values of different cultures were often incompatible and drew attention to the possibility of a clash between different values that may complicate a choice between different actions, a different kind of ethical thinking has come into existence. This need not entail relativism, but rather entails pluralism; we can understand different values, and we can choose between them. Sir Isaiah Berlin, whose whole work centres upon this important distinction, has written (The Crooked Timber of Humanity, 208) that ‘the notion that One is good, Many—diversity—is bad is … deeply rooted in the Platonic tradition’. ‘Even Aristotle’, he continues, ‘who accepts that human types differ from each other, and that therefore elasticity in social arrangements is called for, accepts this as a fact, without regret, but without any sign of approval; and with few exceptions, this view seems to prevail in the classical and medieval worlds, and is not seriously questioned till, say, the sixteenth century.’ It seems to me that thanks to their religion the Greeks before Plato were in the fortunate position of taking a different view, being free from the belief that there is only one answer to every ethical question and that the universe is so constituted that human reason could penetrate all its secrets.
Från »Zeus, Prometheus, and Greek Ethics», Harvard Studies in Classical Philology, 101 (2003), 49-72, s. 72 (= The Further Academic Papers of Sir Hugh Lloyd-Jones, Oxford 2005, 181-202, s. 202).
Idag är det den progressiva liberalismen som tagit upp platonismens och kristendomens mantel och delar upp världen i en än mer renodlat totalitär, kryptomonistisk förintelsedualism. Det som måste förintas är det Onda: det förflutna, historien, naturen, traditionen, Gud, ja människan till sista man, så länge hon motsätter sig det liberala Framsteget. Vilket bottenlöst dravel från dessa liberaler om »mångfald»! Vid blotta misstanken om en »mångfald» på mindre än fem kilometers avstånd skiter de på sig och springer upp till kulturredaktionen för att med darrande hand skriva moralfilosofiska artiklar om Ondskan. Fienden är ju ond –- nazist, diktaturkramare, förintelseförnekare, terrorist, arab, kristen. Och Ondskan måste bekämpas. Vi får aldrig glömma.
[Red. 9 sept.] »För Nietzsche var kristendom och traditionell metafysik svaga ”läror” därför att de laborerar med heltäckande, kontradiktoriska motsatser, som Gud-djävul, himmel-helvete, god-ond. I sådana radikala motsatsrelationer finns det inget som förenar, binder samman, där finns endast ett antingen-eller (se: Kierkegaard). Nietzsche hämtar istället styrka i försokratismens joniska naturfilosofi, framför allt från Heraklit: polara motsatser som växelvis betjänar och befruktar varandra, framhäves en aspekt följer eo ipso den andra aspekten. Man kan inte tala om ovan utan att tala om nedan. Man kan inte nämna höger utan att nämna vänster. Detta gäller, menar Nietzsche, även begrepp som god-ond. Av spänningen mellan gott och ont uppstår vad han aningen flummigt kallar ”moral”.»
källa
