Anark

12 juni 2007

Några vänsterlänkar

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter — Lugudek @ 8:47

Jean Bricmont i FiB Kulturfront

De flesta människor föredrar att höra om hur respekt, familjevärden och fosterlandskärlek ska återupprättas framför att bli tillsagda att deras privata tankar om kvinnor, utlänningar eller homosexuella, som förvisso kan vara politiskt inkorrekta, är skulden till olika slags fasor.

Enn Kokk på nationaldagen

Ett samhälles bestånd och vidareutveckling vilar, i formell och självfallet fundamental mening, på de rättigheter vi har som medborgare. Men jag tror också, att ett sådant medborgarperspektiv är för endimensionellt, att det inte är tillräckligt för att förklara, vad det är för något som binder oss människor samman till en samhällsgemenskap.

När vi tänker på det här landet, Sverige, där vi lever, finns det väldigt mycket annat än allmän rösträtt, pressfrihet och så vidare som gör att vi känner oss hemma just här:

”Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till”, skrev min gamle vän Hans O Sjöström i ett inlägg här på bloggen i mars förra året.

Det är så sant. Självklart finns det lika vacker natur också i andra länder. Men det hindrar inte, att det, när vi nu bor just här i Sverige – och det gäller även mig som har levt mina första levnadsår i Estland – finns anledning att slå vakt om just de kvaliteter och värden, som utmärker det här landet.

Jan Myrdal i AB på nationaldagen

Om staten har jag talat, dess historia och lagar men också om det traditionellt ideologiska som sitter oss i bakhuvudet och präglar vårt språk och det tillsynes helt privata i vår svenska folkkulturs tradition. Sammantagna bidrar de till att forma vår nationalitet.
Låt oss avsluta med ett fyrfaldigt leve för det svenska folket, dess svenska nation, vår hembygd!

Utöver detta rekommenderas Engelbrekt Engelbrektsson, och för den som gillar lite hårdare tag Michel Rienzis nya engelskspråkiga blogg Communist Revolutionary Action Party. Läs även Oskoreis debatt med bloggaren dialektiken.

13 maj 2007

Derek Walcott, ”Preparing for Exile” (Förberedelse för exil)

Sparat under: excerpter, poesi, översättningar — Lugudek @ 14:13

Why do I imagine the death of Mandelstam
among the yellowing coconuts,
Why does my gift already look over its shoulder
for a shadow to fill the door
and pass this very page into eclipse?
Why does the moon increase into an arc-lamp
and the inkstain on my hand prepare to press thumb-downward
before a shrugging sergeant?
What is this new odour in the air
that was once salt, that smelt like lime at daybreak,
and my cat, I know I imagine it, leap from my path,
and my children’s eyes already seem like horizons,
and all my poems, even this one, wish to hide?

*

Varför fantiserar jag om Mandelstams död
bland dessa gulnade kokosnötter,
varför ser sig min gåva redan om över axeln
efter en skugga som ska fylla dörren
och förmörka själva denna sida?
Varför växer månen till en strålkastare
och bereder sig bläcket på min hand att pressa ner tummen
inför en likgiltig konstapel?
Vad är det för en ny arom i luften
som nyss var salt, som doftade av kalk i gryningen,
och min katt, jag vet jag inbillar mig det, hoppar ur min väg,
och mina barns ögon ter sig redan som horisonter,
och alla mina dikter, även denna, vill gömma sig?

05 maj 2007

Lesefruchte: Eric Hobsbawm i London Review of Books

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt — Lugudek @ 14:56

Den marxistiske historikern Eric Hobsbawn recenserar böcker om brittiska kommunister (Raphael Samuel, The Lost World of British Communism; Kevin Morgan et al., Communists and British Society 1920–91; Kevin Morgan, Bolshevism and the British Left, Part One: Labour Legends and Russian Gold) i London Review of Books 26/4.

Lenin’s ‘vanguard party’ of Marxist cadres, disciplined and ideally full-time, his ‘professional revolutionaries’, was the most formidable political invention of the 20th century. Its impact on the history of that century was extraordinary. Some thirty years after Lenin arrived at the Finland Station, parties of this type ruled over one third of the world’s population. By dint of following the Leninist model, small groups were able to punch far above their weight, while in the right historical circumstances, their structure afforded them enormous potential for expansion and, indeed, state-building. [...]

How modest the numbers were is often forgotten. When Tsarism fell in 1917 Bolshevik membership in Russia was estimated at ten thousand, of whom three thousand were in the capital. (In 1914 the St Petersburg membership had been barely five hundred.) In November 1940, less than four years before it took power in Belgrade, the Yugoslav Communist Party had six thousand members; at its lowest point, in 1932, it had counted barely two hundred. [...]

Who were they, the members of such parties? What, if anything, distinguished them from those who did not join? How different were their expectations and attitudes? Until the fall of the Berlin Wall these questions were asked and answered chiefly by impassioned anti-Communists, many of them breast-beating former devotees of the God That Failed. With some notable exceptions — Annie Kriegel was one — they wrote works of condemnation, warning and fear rather than understanding and analysis, sometimes based on theories about deviancy and totalitarian personality best forgotten.

[...]

[T]he disintegration of the movement has made possible the current flood of memoir, autobiography and prosopographical research. It is largely the work of former or surviving Party members in the non-Communist world, a disproportonately articulate sample of humanity, on the basis of the gigantic accumulation of biographical source material in the now accessible Russian C[ommunist]P[arty] and, to a lesser extent, Western intelligence archives. Since they are about a movement which has, for practical purposes, ceased to exist in its traditional form, at least in Europe, they are mostly free from the temptations of agitprop and self-justifying polemic, though not of the acids of academic controversy. They probably constitute the rare phenomenon of an obituary literature written from the grave.

[...]

In some respects the British CP, whose claim to historic significance is modest, was similar to other CPs. Its members were overwhelmingly drawn from the pre-existing cultural milieus of the left, liberal, labour, socialist or (in the case of immigrant Eastern Jews or Irish) from those generally sympathetic to rebels.

[...]

Labour leaders as well as Communists expressed enthusiasm for the Soviet Union and its achievements: as late as 1937, Attlee, who didn’t doubt that the USSR was part of the socialist family though its practices were unsuited to Britain, was the only leader of a major social-democratic party associated with Moscow’s celebration of the 20th anniversary of the Soviet Union. In practice, Communists, especially in the workplace, were not seen as rivals but as part of the labour community, even when Labour, anticipating the subsequent Cold War division, had firmly drawn the line between the lefts of ‘democracy’ and ‘dictatorship’. British Communism was thus deeply enmeshed with the long-established labour and socialist movement of the only country in which a massively class-conscious industrial working class formed a majority of the population. As Morgan’s team shows, working-class British autobiographies contain hardly any of the narratives of sudden conversion so common among workers in the first generation of European Marxist social democracy. Overwhelmingly they see Communism issuing out of continuity. CP historians saw themselves both as innovators and as heirs of their radical-liberal and Fabian predecessors. Contrary to the ‘Internationale’, British Communism had no inclination to ‘sweep away the past’; ‘du passé faisons table rase’ was not part of its agenda.

[…]

Why has so powerful a socio-political invention as the classical Leninist Party had so relatively brief a career? The extraordinary success of such parties coincided with the first half, the Age of Catastrophe, of the ‘short’ 20th century, an era of world wars, imperial breakdowns, revolutions and wars for national and social liberation, unsuited to the institutions of democratic mass politics in several of the few countries where they operated. After 1949 and the last of their successful revolutions (the Chinese), opposition Communist parties lived on diminishing capital. South Africa was to be their only major achievement. Their main inspiration, an international movement, disappeared with the Chinese-Soviet split. Since the 1960s their chosen constituencey as the agents of social transformation, the industrial working class, has been eroding and fragmenting. They were slow to recognice postwar social changes.

[…]

The classical non-regime Communist party is today almost extinct as a political force in Europe and the Americas, though not in parts of India. There is no real prospect of its revival. Nor, except possibly in Nepal [sic], have dissident Marxist verisons replaced it. Few if any of the current non-Communist revolutionary or insurrectionary bodies, now mostly ethnic or confessional, look to the Leninist model as they once did. On the other hand, Communist parties survive as state organisations shorn of the old commitment to a centrally state-planned socialism, but, as in China and Vietnam, as extremely effective sponsors of what might be called controlled market economies. Since China is today seen as the exemplar of economic success and the 21st century is likely to provide ample scope for controlled and regulated economies, the post-Communist-state party is not about to fade away. What Lenin would think of it is another question.

Jfr Oskorei om Paul Piccone idag.

15 april 2007

Absinterier

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt, konst, personligt, poesi — Lugudek @ 15:45

Illustration från Harper's Bazaar 1905

*

August Strindberg, Solnedgång på havet

  Jag ligger på kabelgattet
  rökande ”Fem blå bröder”
  och tänker på intet.

  Havet är grönt,
  så dunkelt absintgrönt;
  det är bittert som chlormagnesium
  och saltare än chlornatrium;
  det är kyskt som jodkalium;
  och glömska, glömska
  av stora synder och stora sorger
  det ger endast havet,
  och absint!

  O du gröna absinthav,
  o du stilla absintglömska,
  döva mina sinnen
  och låt mig somna i ro,
  som förr jag somnade
  över en artikel i
  Revue des deux Mondes!

  Sverige ligger som en rök,
  som röken av en maduro-havanna,
  och solen sitter däröver
  som en halvsläckt cigarr,
  men runt kring horisonten
  stå brotten så röda
  som bengaliska eldar
  och lysa på eländet.

*

Länkar:

Zentropa (Tack Aequitas & libertas för tips om denna den romanska civilisationens sista utpost.)
Absint
Filmen The Absinthe Drinkers (torde komma att bli riktigt, riktigt löjeväckande).

04 april 2007

Andrej Tarkovskij 75 år

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, konst — Lugudek @ 0:12

Rörelse och handling är i själva verket illusioner, och vem visar det bättre än Andrej Tarkovskij (4 april 1932 — 29 dec 1986), vars hela verk ingenting annat är än en rad stillbilder. Ikoner av ljus: nordiskt, ryskt, europeiskt ljus.

Ur en läsvärd artikel i DN:

Som till exempel när han först motvilligt ger sig in på att förklara varför en fågel slår sig ner på pojkens huvud i ”Spegeln”: ”Min hustru drar till sig fåglar. När vi går omkring i skogen flyger fåglarna nära henne — hon är som de, en del av naturen. Somliga på landet kallar henne till och med för häxa. Men jag vet att det inte finns något ont i henne, fåglarna skulle aldrig närma sig ett ont väsen. I filmen har barnet just uppfört sig illa, så för att visa åskådarna att det inte rör sig om någon brottsling utan hopp, vill jag illustrera hans sanna natur med fågeln.”

Det oväntade gensvaret på detta fick Tarkovskij att tina upp och tala om ytterligare några gåtfulla scener. Han ger en lakonisk och underbar kommentar till den återkommande scen där modern eller ett par lösgör sig från golvet för att sväva fritt i luften: ”Varken symbol eller mardröm; en känsla av att flyta omkring har vi alla när vi känner att allt stöd har lämnat oss.”

 

 

Ur Andrej Rubljov (1966)
           

 

Ur Andrej Rubljov (1966)

 

 

 

Ur Stalker (1979)

 

 

Nostalghia (1983)

17 mars 2007

Lesefruchte: Konitzer om Riedel om Kantorowicz, Gneisenau och Stauffenberg. Norbert von Hellingrath. Hölderlin, Heidegger och det hemliga Tyskland.

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt, litteraturhistoriskt, poesi, översättningar — Lugudek @ 12:03

Ur Martin Konitzers recension av Manfried Riedel, Geheimes Deutschland: Stefan George und die Brüder Stauffenberg (Böhlau Verlag, Köln 2006), i Junge Freiheit 12/2007 (16 mars):

Historikern Ernst Kantorowicz formulerade 1933 i sitt avskedstal från lärostolen vid Frankfurts universitet begreppet »geheimes Deutschland» [det hemliga Tyskland] gentemot NS-regimen. Kantorowicz, före detta frikårskämpe av judisk härkomst och medlem av George-kretsen där han var mentor för Stauffenberg-brodern Alexander, hade i sin biografi 1928 över Stauffer-kejsaren Fredrik II populariserat detta begrepp vidare utöver George-kretsen.

Manfried Riedel följer Kantorowicz i den politisk-kritiska uppskattningen av termen »geheimes Deutschland», där han gör det tydligt, att motstånd mot NS-diktaturen närmast och centralt var en kamp om ord. Enligt hans uppfattning är begreppet »geheimes Deutschland» väsentligen ett motgift mot »falskmynteriet» i det »Tredje Riket»: i motståndet är »geheimes Deutschland» ett utbrett chiffer, om ock med semantiska skiljaktigheter (»heimliches Deutschland», grevinnan Dönhoff). Riedel tolkar Stauffenbergs utrop inför exekutionspatrullen – kolporterat som ett besvärjande av det »heliga Tyskland» – som en genom hans motståndare vulgariserad reception.

[...]

Riedel närmar sig knytpunkten mellan den närmast poetiska termen »geheimes Deutschland» och det politiska dådet av den 20 juli på två vägar: först genom en »tät läsning» [dichten Lektüre], som den nyare textvetenskapen kallar det, av den litterära traditionen Hölderlin–Nietzsche–George–Kantorowicz (…) och därefter genom en skiss över Stauffenberg-bröderna Alexanders, Bertholds och Claus’ biografisk-genealogiska tradition såsom ättlingar till Gneisenau.

Vägarnas argumentativa träffpunkt är Gneisenau/Clausewitz-interventionen hos Preussens konung i napoleonkrigen.

[...]

Gneisenau förelade 1811 konungen en motståndsplan mot Napoleon med element inte blott av gerillakrig, utan med avsevärda konsekvenser för härens omorganisation, stridande mot den av Napoleon företrädda tjänsteprincipen i fråga om adelsprivilegiet. Över avslaget skriver Clausewitz till sin förordnade och vän Gneisenau: »konungen vet överhuvudtaget inte, att tronens säkerhet är grundad på poesien». Riedel anför ledigt Gneisenaus brev (1811) till konungen ur [Stauffenbergs vän Rudolf] Fahrners [Ernst Moritz Arndt-biografi] (1937): »religion, börd, kärlek till regenten, till fosterlandet, till dygden, är ingenting annat än poesi. Den som blott handlar efter kall beräkning blir en stel egoist. På poesi grundas tronens säkerhet.»

[...]

Stabsofficeren Claus Stauffenberg börjar efter rikskristallnatten med sina militära studenter under Fahrners ledning läsningen av Gneisenau – i synnerhet dennes »Staatsreformplan» [...]. 1942 publicerade Fahrner … en Gneisenau-studie, som enligt Riedel av Claus Stauffenberg snart används som en »tjänsteföreskrift».

»Geheimes Deutschland» … är centralt begrepp för det poetiskt-patriotiska källmaterialet hos motståndet härrörande ur George-kretsen. Den »teoretiska» definitionen (1915) lyder hos George-eleven von Hellingrath som så, att det inte är härstamning eller stat som grundar ett folks sammanhang, utan språket såsom »folkets själ». Därför kan folk benämnas efter sina stora språkliga skapare, varvid den språkligt-poetiska traditionen inte måste vara öppen, utan mycket oftare förblir »hemlig».

Vi kallar oss ’Goethes folk’, då vi ser honom som det högsta uppnådda av vår stam. Jag kallar oss ’Hölderlins folk’, då det ligger som djupast i det tyska väsendet, att dess innersta glödande kärna, oändligt långt under den brända yta som är dess hölje, träder i dagen blott i ett hemligt Tyskland; yttrar sig hos människor, som åtminstone måste vara döda sedan länge, innan de blir uppmärksammade och finner återklang; i verk, som alltid anförtror sina hemligheter åt ytterst få, ja som är helt stumma för de flesta, och för icke-tyskar är helt otillgängliga; då detta hemliga Tyskland är så förvissat om sitt innersta värde eller så oskydligt ovetande om sin egen betydelse, att det överhuvudtaget inte gör en ansträngning att höras, och att ses.

Vinterterminen 1934/35 föreläste Heidegger vid Freiburgs universitet över två av Hölderlins s.k. fosterländska sånger, »Germanien» och »Der Rhein». Föreläsningarna har utgivits i band 39 (1980) av den stora Gesamtausgabe. Man ser redan i den »inledande anmärkningen» (Vorbemerkung, s. 1) klart och tydligt, nästan riskabelt tydligt, kan man misstänka, vartill Heidegger syftar, och var han hör hemma (mina kursiveringar):

Ännu måste han länge hemlighållas, i synnerhet nu, då »intresset» för honom vaknar och »litteraturhistorien» söker nya »teman». Man skriver nu om »Hölderlin och hans gudar». Det är väl den yttersta misstolkningen, genom vilken man denne för tyskarna ännu blott annalkande diktare definitivt tränger ut i verkningslöshet under skenet, att man först nu skall komma »till rätta» med honom. Som om hans verk skulle behöva detta, i synnerhet från de usla rättsskipare som idag cirkulerar. Man förstår Hölderlin »historiskt» och misskänner detta enda väsentliga, att hans ännu rum-tidlösa verk redan har övervunnit våra historiska omständigheter och lagt grunden till en annan historia, den historia som vaknar med kampen om beslutet rörande Gudens ankomst eller flykt.

Ur Inledningen (s. 4):

Arbetet vi försöker oss på fordrar att Hölderlin själv inleder och avgränsar det. Vi hör först den dikt, som bär titeln »Germanien».
[...]

Denna dikt visar på ursprunget, det fjärnsta och det svåraste som till sist möter oss under namnet Hölderlin. Ur ett brottstycke ur en sen diktning har ett yttrande av Hölderlin överlevt åt oss, vilket säger oss, var dikten »Germanien» hör hemma, varmed vi såsom en hänvisning börjar:

Om det högsta vill jag tiga.
Förbjuden frukt, som lagern, är dock
fosterlandet mest. Den smakar dock
envar till sist.
(Bruchstüch 17, IV, 249, V. 4 ff.)

Stefan George, Claus och Berthold Stauffenberg

Stefan George; Claus och Berthold von Stauffenberg

24 februari 2007

Götz Kubitschek: Nypreussiskt manifest i Junge Freiheit

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt, översättningar — Lugudek @ 18:41

När man en gång för alla trodde att den tyska veckotidningen Junge Freiheit hade somnat in i en sentimental, tillbakalängtande borgerlig biedermeyerkonservatism, så kommer de hux flux med ett djävulskt uppkäftigt temanummer om Preussen (nr 9/2007, 23 feb.). Inte nog med det, på mittuppslaget i kulturdelen presenterar Götz Kubitschek, den heroiske sexbarnsfadern, bokförläggaren och Karlheinz Weissman-lärjungen, ett nypreussiskt manifest. Det översätter vi här idag.

Götz Kubitschek

Götz Kubitschek

Likväl: Preussen!
Tio teser om den preussiska typen, om valpreussaren och om staten

Tes 1:
Till den »preussiska typen» kommer man idag inte genom födsel i en stat och den därigenom tvångsmässigt resulterande statsuppfostran, utan genom ett val. Valpreussaren har funnits sedan Preussen uppstod — och därutöver för alltid framgent, trots att Preussen inte längre existerar.

Tes 2:
Valpreussaren av idag har ej längre någon hemort. I vår stat, som är motsatsen till Preussen, kan valpreussaren inte frodas. Dagens statsuppfostran vänder sig mot den preussiska anden och därmed mot staten som sådan.

Tes 3:
Utsiktpunkten för dagens valpreussare måste likväl förbli staten med dess institutioner. Ett privat preusseri är folklore. Även för dagens valpreussare måste det handla om att bringa förhållandet mellan stat och individ till en för nationen fruktbar balans.

Tes 4:
I och med detta undertagande står dagens valpreussare inför ett grundläggande dilemma: han följer sin böjelse att upprätthålla och respektera staten och dess institutioner. Men han upprätthåller och respekterar därmed en formation, som lönar honom för hans tjänst med hån och örfilar.

Tes 5:
På hån och örfilar kunde man svara med hån och örfilar, om detta hade varit tillräckligt för att driva de falska människorna från de värdiga institutionerna. Men det är mycket värre: så som vår stat är byggd går den inte att stabilisera. I dess fundament finns åtskilliga inklus som bringar nationen fördärv. Den förstör genom sin nuvarande politik det tyska folkets substans, som utan om och men utgör grunden för en tysk framtid.

Tes 6:
Dagens valpreussare måste vid anblicken av denna stat upphöra att kalla sig preussare. Om han inte gör det blir han en löjeväckande figur. Han blir till en nyttig idiot, som återstabiliserar det som därmed andra med sitt undergrävande endast ytterligare en tid och med ytterligare avkastning kan utarma.

Tes 7:
Den lämpliga hållningen för dagens valpreussare gentemot staten är den trognes, som vill rädda idén från verkligheten. Han måste inöva och använda tabubrottet, den målinriktade regelförsyndelsen, den civila ohörsamheten och respektlösheten som politiska vapen. Han måste bekämpa det som förstör staten och kastrerar nationen. Det betyder ingenting annat än att han befriar staten från dess skadliga institutioner, utan att sätta institutionen som sådan i fråga.

Tes 8:
När dagens valpreussare förfar på detta sätt, förblir han inte en preussare. Dilemmat mellan den upplevda anarkin och den inre längtan efter ordning kommer att sönderslita honom. Han måste, för att bli en effektiv anarkist och revolutionär, lägga av sin böjelse för respekt, ordning och stabilitet såsom en främmande stats uniform. Om han efter uträttat dåd kan hitta tillbaka till ordningen är osäkert: övergivandet av ordningen — det må vara en så falsk ordning som vår nuvarande stats — kommer att lämna valpreussaren själv liggande sårad.

Tes 9:
Så återstår för dagens valpreussare i hans förhållande till statens helhet endast valet mellan komisk figur och självförintande. Ett tredje är endast tänkbart, då valpreussaren inser det vettlösa i sina bemödanden om en helhet som vore möjlig att återställa. Ty före den allmänna böjelsen för tjänst i staten står det allmänna tvånget till en uppfostran till tjänst. Detta tvång kan ingen idag längre utöva: inte skolan, inte militären, ingen i staten, inte i de öppna gränsernas och internationella domstolarnas tidsålder. Själva familjens uppfostran balanserar i detta avseende på en knivsudd: tvånget för barnen att ens en gång inordna sig i släkten är för svagt. De kunde helt lätt ge sig av.

Tes 10:
Dagens valpreussare gör gott i att vända bort blicken från staten och söka andra, smärre existensgrunder. Han är den som för insignierna i säkerhet. Personförbundet är hans ort. Det bär ett preussiskt anlete, då det är grundat i övertygelsen om att det finns något specifikt tyskt och att detta tyska måste bevaras. Läget är allvarligt: vår nation kommer om ett par årtionden inte längre att vara igenkännlig och kommer i många hänseenden att ha förlorat sitt tyska anlete. Mot detta förgångna måste valpreussaren sätta sitt bevarande »likväl!»: för oss kommer det alltid att finnas! Detta är en stark, trotsig sats, men för valpreussaren kan det inte handla om något mindre: än om ständigt nya försök att leva stolt idag i Tyskland. Den som begriper detta kommer inte längre att söka framtiden hos de nyttiga idioterna. Och han kommer vid tvivelsmål att uppfatta en nationalanarkist som en förtvivlad preussare.

12 februari 2007

K. G. Hammars outtröttliga kamp mot kristendomen

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt — Lugudek @ 11:40

F.d. ärkebiskopen recenserar i dagens DN en feministisk doktorsavhandling:

Catharina Andersson har just disputerat på »Kloster och aristokrati. Nunnor, munkar och gåvor i det svenska samhället till 1300-talets mitt». Författaren använder klosterinträdena som titthål in i det svenska medeltida samhällets överklass, och hon gör det med såväl köns- som klassperspektiv. Teoretiskt utgår hon dels från den genusteori som bär Yvonne Hirdmans märke och handlar om skillnad mellan könen och kvinnors underordning (ju större skillnaden är mellan könen desto tydligare underordnas kvinnorna), dels den gåvo­teori som utgår från gåvors och gengåvors relationsskapande och relationsförstärkande betydelse. Avhandlingen är lättläst, perspektivrik och nytänkande.

…

Vid ett klosterinträde gick … förmyndarskapet över till klostrets ledning. Ett inträde i ett kloster innebar således inte myndighet och större frihet för den unga kvinnan, en hittills ganska omtyckt teori. I stället visar Catharina Andersson hur klostren bekräftar den kvinnliga underordning som gällde i samhället och ger denna en religiös legitimitet.

…

Avhandlingen innehåller många spännande infallsvinklar och kommer nog att bli ett standardverk inom medeltidsforskningen. Men också för den som söker utmanande perspektiv på nutida förhållanden erbjuds möjlighet att läsa mellan raderna och fundera över de sega strukturer som råder i relationerna mellan könen också i dagens demokratiska samhälle. Också i vårt samhälle är gåvoteorin giltig! Större prestige kan väl inte en rik person i dag uppnå än den som förlänas genom donationer och välgörande stiftelser? Och den som tagit del av den högljudda diskussionen på temat »bevara äktenskapet!» läser boken med ett leende. Bevara vad? Forna tiders förmynderi?

http://www.bevaraaktenskapet.nu/

11 februari 2007

Sezession 16: Mircea Eliade och Emil Cioran

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt, metafysiskt, översättningar — Lugudek @ 11:56

Den utlovade Morrissey-artikeln får anstå ett tag till, till alla högerextremistiska popsnörens sorg och förtret. I anslutning till Oskoreis introduktion till den europeiska nya högern rekommenderas istället idag senaste numret av Sezession: jfr tidigare inlägg där jag översatte en intervju denna tidskrift publicerade med professor Paul Gottfried. Den är tyskspråkig, tyvärr, men där, om någonstans, är ett språk som det lönar sig att lära för en bildningstörstande ungdom.

Senaste häftet är ett temanummer om den rumänske religionsvetaren och författaren Mircea Eliade. Till skillnad från många tidigare religionsforskare var Eliade sympatiskt inställd till fenomenet religion. Den nu avlidne kultursociologen Mohammed Rassem, som på sjuttiotalet återutgav den tyska översättningen av ett av Eliades huvudverk, skriver i en dödsruna (»Erinnerungen an Mircea Eliade», s. 45):

Värdet av [Eliades] jämförande religionshistoria, som kom ut på på Otto Müllers förlag 1954 under titeln Die Religionen und das Heilige, låg helt enkelt däri att en lärd här tog saken, fenomenet religion på allvar. Religionsvetenskapen var ju då ännu väldigt präglad av 1800-talsvetenskapens mani, som i sökandet efter religionens drivkrafter alltid endast såg människors villfarelser och ångest…

Eliade stödde i sin ungdom Corneliu Codreanus kristet nationalistiska Järngarde och har därför drabbats av de sedvanliga kampanjerna från den sterila dumvänstern. Desto mer intressant är han för oss. Visste ni till exmpel att han drev en tidskrift tillsammans med Ernst Jünger på sextiotalet (1959–71)? Antaios hette den och behandlas i en lång essä av Alexander Pschera (»Heilige Tiefe und geistiger Überblick: die Zeitschrift Antaios (1959–1971)»). Pschera citerar Jüngers dagboksanteckningar av 15 nov. 1942 om Eliades tidigare tidskrift Zalmoxis, vilka han kallar för en aesthetica in nuce, kärnan till en estetik för tidskriften Antaios:

Läsning av tidskriften Zalmoxis, som tar sitt namn från en av Herodotos omnämnd skytisk Herakles. Jag läser däri två uppsatser, en om de riter, under vilka Mandragoras rot grävs upp och nyttjas, och en annan om den Symbolisme Aquatique vilken beskriver korrespondenserna mellan världen, kvinnorna och havet. Båda är författade av utgivaren Mircea Eliade, om vilken, såväl som om mäster René Guénon, Carl Schmitt har givit mig närmare underrättelse. … Den plan som i denna tidskrift ger sig till känna är mycket lovande; i stället för det logiska utvecklar sig här en bildskrift. Det ger ett intryck av kaviar, av rom. I varje sats ligger fruktbarhet.

Antaios i sin tur hade den fräcka undertiteln Zeitschrift für eine Freie Welt, »tidskrift för en fri värld». Pschera: »Bara de första sex utgåvorna innehöll — bland annat — bidrag om musiken i det antika Grekland, om Goethe som alkemist, om Giorgiones symbolik, om den mänskliga rättsordningen, om förhistorisk fiskgravyr i Japan, om Daphnis och Chloe, om det religiösa elementet i marxismen, om idén om grundläggandet, om symbol och utopi i statsförfattnignen, och om pentagrammet i Kroatien. Därtill kom texter av Eliade (»Der magische Flug») såväl som av Ernst Jünger (»Sgraffiti», »Vierblätter», »An der Zeitmauer») och Friedrich Georg Jünger (»Antaios»).»

Men 1968 började som bekant vänsterns omfattande asfalteringsarbete av kulturen (då de var färdiga med de gamla stadskärnorna), och tidskriften Antaios lades ner 1971.

Aktuella numret av Sezession innehåller även en omfattande introduktion av Till Kinzel till den rumänske författaren Emil Cioran (»Autorenportrait Emil Cioran»), ur vilken jag här citerar några stycken:

I ett brev av december 1937 till [Mircea] Eliade skriver Cioran från Paris att Rumänien kan resa sig endast genom en revolution från höger, att Järngardet är Rumäniens sista chans och förstörandet av demokratin en skapelseakt. Eliade själv prisar vid samma tid legionärsrörelsen och ser målet för denna rörelse inte blott som det rumänska folkets försonande med Gud, utan överhuvud skapandet av en »ny människa» som skulle företräda ett nytt europeiskt levnadssätt.

*

Om det gives en formel för Ciorans liv och tänkande så lyder den: »Medvetandet som olycksöde». Enär människans elände består just däri, att hon förmår uppfatta eländet i sin situation, men likväl inte kan göra något åt det: »Själen är frukten av en sjukdom hos livet, människan blott ett sjukt djur. Själens förhandenvarande är en anomali hos livet.» Själen är det som inte lämnat Cioran själv någon ro, sedan han i unga år pinades av sömnlöshet, som mer än något annat drev honom till radikalitet i tänkandet. Om det är sömnen som hjälper människan att bära varat betyder det omvänt att den som inte förmår sova är otillgänglig för varje tröst från religion och filosofi. Ännu i en av hans sista aforismsamlingar står en sats, som sömlöst fogar sig till hans första bok: »Medvetandet är mer än en tagg, det är en dolk i köttet.»

Ciorans sena tänkande kan man med Armin Mohler beteckna som »postrevolutionärt». Tvivelsutan innehåller det inte det ringaste fragment av hopp i utsikt för de politiska tingen. Ingen optimism eller förhoppning om det möjliga, endast en oförledbar andlig självspäkning som tvingas acceptera livets goda sidor endast buttert och motvilligt, men ingalunda som argument för något som helst världsbejakande.

* 

Gentemot detta elände kultiverar Cioran inte kvietistisk likgiltighet, snarare ett slags metafysiskt upprorskap, ett »evigt uppror» mot världens struktur, som Cioran aforistiskt ställer på sin spets: »Skapelsen var den första akten av sabotage.»

* 

Ciorans distans till filosofin kunde inte ha motiverats tydligare. »Jag skulle hellre uppslukas av en inre eldsvåda än förfalla till den vises tomhet och resignation.» I grunden står för människan blott två inställningar till livet till förfogande: å ena sidan naiviteten, som genom en organisk kärlek till världen finner harmoni och skönhet i den, å den andra heroismen. Men den som erkänner dessa alternativ som sådana kan ju inte längre vara naiv, alltså återstår för honom heroismen, flykten till hjälteskapet. »Den hjältemodiga hållningen är privilegium och förbannelse för den som avfallit från livet, som är bunden av varat och som är oduglig för varje salighet och frid.» Det var väl dock just detta bejakande av heroismen som i början av trettiotalet lät honom komma till ett positivt omdöme om nationalsocialismen: »Varje revolution är heroisk, varunder jag förstår heroismens hela spännvidd, vilken börjar med brutaliteten och slutar med offret.»

 

Sezession 16: innehållsförteckning: 

Editorial:

Grundlagen

Mircea Eliade – Leben und Werk

Autorenportrait Emil Cioran
   Till Kinzel

Eliade und Werner Müller
   Karlheinz Weissmann

Heilige Tiefe und geistiger Überblick:
die Zeitschrift Antaios (1959-1971)
   Alexander Pschera

Negoi – Eine Wanderung [resereportage från Transsylvanien med färgreproduktioner av fantastiska målningar av Walter Otto, en samtida tysk konstnär (f. 1938)]
   Götz Kubitschek

Mircea Eliade heute
   Wolfgang Saur
 

Kurzbeiträge

Faschismus rumänisch [om Codreanus Järngarde]
   Götz Kubitschek

Deutsche Religion? [om ariosofi, »arisk kristendom» m.m.]
   Karlheinz Weissmann

Die Politik des Großen Tiers [Om Aleister Crowley]
   Martin Voelkel

Erinnerungen an Mircea Eliade
   Mohammed Rassem

Rezensionen

Vermischtes

Begriffe

[Red.: läs även Oskorei om Eliade]

25 december 2006

Friedrich Hölderlin, »Germanien» och »Återkomst till hembygden»

Sparat under: excerpter, litteraturhistoriskt, poesi, översättningar — Lugudek @ 11:39

Uppdaterad den 20 juli 2007. 

Hölderlins »Germanien» är en mycket svår dikt, på såväl ett grundläggande syntaktiskt och semantiskt plan som på ett djupare exegetiskt. Den är dock ett av den tyska nationalismens vackraste uttryck, beläget i romantikens blomstrande ungdom och vår (skriven under något av 1800-talets första år), där den fortfarande stod rätt stadigt med rötterna i klassicismen och sålunda, med vissa förbehåll, kunde hålla blicken fäst vid sinnenas och mytens verklighet snarare än filosofiska abstraktioner och det hägrande »bortom».[1] Det var inte utan tårar jag lyckades stava mig igenom och begripa, vad de mest dramatiska passagerna ville säga.

Jag började för övrigt knåpa med denna dikt med anledning av religionsdebatten hos Oskorei för ett tag sedan.

Nätutgåvor av »Germanien»:

http://www.dichterseiten.de/H0366lderlin–Germanien.html
http://gutenberg.spiegel.de/hoelderl/gedichte/germanie.htm
http://www.thokra.de/html/hold11.html#a200
http://patrick75.site.voila.fr/fh_ov_GERM.html
http://www.geocities.com/patrick_g75/fh-o-GERM.htm
http://www.geocities.com/patrick_g75/fh-o-GERM.htm

*

     GERMANIEN

     Ej dem, de saliga som visat sig,
     de gudabilder i det gamla landet,
     dem får jag ej anropa mer, men dock
     ni hembygds vatten! Här med er,
     här klagar hjärtats kärlek, vill ej annat,
     det heligsörjande. Då full av väntan ligger
     och som i heta dagar landet,
     försjunket, omskuggat idag
     ni längtande! Oss aningsfull en himmel.
     Full är den utav löften, syns dock även
     mig hotfull, likväl vill jag hos den stanna.
     Och åter skall min själ ej mera fly
     till er, förgångna! Som är mig alltför kära.
     Ty att ert sköna ansikte få se
     som var det förr, jag fruktar, dödligt är,
     och knappast tillåtet att döda åter väcka.

     Bortflyende gudar! Även ni, ni härstädes, var då
     mer verkliga och hade eran tid!
     Förneka vill jag intet här och intet bedja.
     Ty när det slut är och när dagen slocknat,
     då drabbas prästen först, men gärna följer
     sen templet honom, bilden och dess sed
     till mörkrets land och intet syntes längre.
     Blott som ur graveldsflammor drager då
     en gyllne rök bortöver ovan, sagan,
     den skymmer oss nu tvivlande om huvudet
     och ingen vet vad som har skett. Det känns
     som skuggorna av dem som en gång varit,
     de gamle, nu till jorden återkommit.
     Sen tränger sig de på som komma skall
     och gudamänskors helga skara
     dröjer ej längre kvar i himlens blånad.

     Re’n grönskar ju, i en råare tids förspel
     för dem fostrad, fältet, och beredd är gåvan
     till offret, dal och strömmar ligger
     vidöppna runt de profetiska bergen,
     så att långt in i orienten skåda
     mannen förmår, och av dess förvandlingar honom mångt berör.
     Men ur etern faller
     den sanna bilden, gudaorden strömmar
     för honom oräkneliga och det dånar i lundens mitt.
     Och örnen som från Indus kommer
     och över Parnassos’
     snöklädda toppar flyger, högt över Italiens
     offerkullar, söker det glada bytet
     åt fadern, ej som förr, i flykten övad
     den gamle, han störtar slutligen jublande
     över Alperna och ser de mångartade länderna.

     Prästinnan, Gudomens mest stilla dotter
     som alltför gärna tiger i djup enfald,
     han söker henne, som med öppna ögon skådade
     som om hon ej förstod, när nyss en storm
     dödshotande över hennes huvud röt;[2]
     men barnet anade där något bättre;
     till sist uppstod häpnad vitt i himlen
     ty där ett stort i tron, likt henne själv,
     var den välsignande, den höga makten;
     de sände budbäraren därför, han fann henne strax
     och tänkte leende: dig, okrossbara, måste
     ett annat ord utpröva, och han ropade högt,
     ynglingen, skådande Germania:
     »Du är det, utvald,
     allkärleksfull och vorden stark
     att bära framgång tung,

     sedan den stund, då i skogen av dold, blomstrande vallmo
     full av ljuv slummer drucken du ej
     på mig gav akt, länge förrn även de ringare kände
     jungfruns stolthet och undrade, vems du var och varifrån,
     dock visste du det inte själv. Jag misstog mig ej,
     och hemligen, när du drömde, lämnade
     jag åt dig när jag mitt på dagen gick ett vänskapstecken,
     jordens blomma åter och du talade ensam.
     Dock fullhet av gyllene ord sände du även,
     lycksaliga! med strömmarna och de kväljde outtröttligt
     allt på sin väg. Ty just, som av den heliga,
     Modern är av allt, [och bär avgrunden]
     Den fördolda eljest nämnd av människor,
     så av kärlek och lidelse full
     och full av aningar hos dig
     och full av frid din barm.

     O drick av morgonluften
     tills dess du öppen är,
     och nämn, vad inför dina ögon står,
     ej längre må hemlighet förbli
     det outtalade,
     sedan det lång tid har beslöjats;
     ty skammen hopas hos de dödliga,
     att tala därför är den mesta tiden
     även klokt, om gudar,
     var dock mer överflödigt? då ljudligare källor,
     guldet, och öppen är förtörnan vorden i himlen,
     måste mellan dag och natt
     en gång en sanning uppenbaras.
     Trefaldigt omskrive du den,
     dock outtalad även, som den är där,
     oskyldige, måste den förbli.

     O nämn, du dotter av den helga jord,
     modern en gång. Det forsar vatten på hällen
     och vädret i skogen, och hos själva namnet
     dånar ur forntiden det förgånget gudomliga åter.
     Så annorlunda! Och riktigt glänser och talar
     framtiden ur fjärran glädjefull.
     Men i tidens mitt
     lever fridsamt med vigd
     jungfrulig jord etern,
     Och gärna, till åminnelse, är de
     De behovlösa, de,
     Gästfria hos de behovslösa,
     vid dina helger,
     Germania, där du prästinna är
     och vapenlös ger råd i kretsen
     av konungar och folk.»
 

*

Heidegger har skrivit en lång essä om dikten.[3] Som jag förstår den tycks det vara ett slags allegori över hur gudamakten eller »världssjälen», när forntidens kulturer viker tillbaka (»det gamla landet» — Indus, Parnassos, Italiens höjder), bortom alperna finner det heliga Germanien redo att ta över där de gamle lämnade av. Germanien symboliseras av den unga flickan, prästinnan, som i helig enfald är stark nog i anden att inte frukta naturens rasande makt, utan ser utforskande rakt in i den dödshotande stormens hjärta — »es ahnete das Kind ein Besseres» –-

Budbäraren, den leende ynglingen, är förstås Hermes, Mercurius: en gud eller om man så vill en arketyp för rörelse och förändring; han överlämnar jordens blomma från de gamla kulturerna till det uppvaknande Germanien (jfr Jacob Burckhardt, fragment 2 om forntidens historia, sista stycket).

Den senare hälften av dikten, i synnerhet de två sista stroferna, är mycket dunkel, och översättningen tentativ.

På ett ytligt plan kunde man kanske säga att dunkelheten förebådar modernismens konstspråk — Hölderlin har varit ett av de moderna litteraturvetarnas stora favoritobjekt — men det må vara ett mycket ytligt. Troligtvis har diktaren snarare blickat dryga tvåtusen år tillbaka i tiden och tagit intryck av Platons/Sokrates’ yttranden om den inspirerade diktaren, i synnerhet den dithyrambiske poeten, som gripen av gudens vanvett inte vet vad det är han säger. Denna inspirerade dunkelhet förekommer i synnerhet i Hölderlins sena, i »pindariska», dithyrambiskt fria versmått skaldade oden.
 

Noter:

[1] Andra skulle säga att de nationalromantiska segerlagrarna går till mannen i den motsatta änden av den tyska romantikens drömportal, den store besvärjaren i senromantikens gudaskymning och dekadensens ljussprängda dunkel, och jag skulle inte kunna protestera. Det är kanske fashionabelt i vissa kretsar att säga att man aldrig förstått sig på tysk senromantisk konstmusik; i mitt fall stämmer det tyvärr, till min smärta, då min grovhet fjärmar mig från åtminstone tre av den handfull litterära prosaister jag avgudar — Proust, Nietzsche och Thomas Mann var alla obotliga wagnerianer. (Nietzsche som bekant mot sin vilja, men bevarade dokument visar att han ingalunda ens på det yttersta kunde slita sig lös. Thomas Mann skriver om det i Betrachtungen eines Unpolitischen.)

[Tillägg 20 juli: Det är alltså de stora prosaisterna som är wagnerianer. Nikanor Teratologen lär vara ett annat exempel. Tolkien ska ha hatat Wagner, formulerat hela Sagan om Ringen som en anti-Wagner, vilket ju är samma sak. 

Det är ju självskrivet: vad skulle en poet göra med Wagner? Tranströmer skrev en rad om Haydn vill jag minnas, Ekelöf lyssnade i sin ungdom på Stravinsky och Vivaldi. Sedan säkert Mozart. 

Wagners musa är inte Melpomene, den tragiska, som han kanske själv inbillade sig, utan Kalliope, epiken. Wagner är den episke kompositören: Ringen, Parsifal, Mästersångarna, bara titlarna vittnar om epik i dess renaste, mytiska form. Musikens struktur är även episk, vilket jag borde försöka demonstrera när jag har lyssnat lite mer på Wagner.]

[2] Jfr Pindaros, Nionde pythiska odet 30–32 (Apollon till Cheiron om Cyrene, när han ser henne brottas med ett lejon):

Se och häpna över kvinnans mod och stora styrka,
hur hon med huvudet utom fruktan driver kampen,
hur flickan ovan mödan håller
hjärtat. Av skräck stormar ej sinnet.

[3] »Hölderlin: Germanien/der Rhein», från vintern 1934/35, står att finna i Gesamtausgabe vol. 39 (Herausgegeben von Suzanne Ziegler, 1980, 2. durchgesehene Aufl. 1989, 3. unveränderte Aufl. 1999, XII, 296 Seiten). Jag har översatt ett utdrag ur inledningen här.

* * *

Med aningen säkrare fötter på jorden står dikten »Återkomst till hembygden», som jag inte översatt själv — den återfinns i den samling översättningar av Elof Hellqvist, varifrån tidigare hämtades några fornnordiska skaldestycken. Den som tycker sig ana en och annan krystad vändning skall veta att översättningen är ett kraftprov: dikten är författad på ett ganska komplicerat aeoliskt versmått — alkaisk strof, om jag inte misstar mig — som Hellqvist följer till punkt och pricka.

Denna dikt är särskilt intressant som den är en direkt avkomling av den tradition vi behandlade tidigare: dikten till fosterlandet eller hembygden, i synnerhet anförd vid återkomsten till hembygden, som Catullus kan ha uppfunnit med sin hälsning till Sirmio. Det råder inget tvivel om att Hölderlin känner till Catullus’ dikt, han har till och med infogat allusioner till en eller två andra av veronaskaldens mest kända mästerstycken, liksom för att intyga sin skuld. Förmodligen har diktaren hoppat över Petrarca (för att inte nämna vår egen Skogekär Bergbo) — den latinska renässanspoesin stod vid den här tiden mycket lågt i kurs hos romantiskt sinnade tyskar.

*

    ÅTERKOMST TILL HEMBYGDEN

    I milda fläktar! Bud från Italien,
    och du med dina popplar, min älsklingsflod,
         I solbelysta berg och alla
    böljande höjder, jag hälsar Eder.

    Du stilla vrå! I drömmen jag skådat dig,
    då dagen dyster bleknat, i längtans kval,
         och du mitt hem, och I kamrater,
    kullarnas ekar, I välbekanta.

    Hur länge, ack, hur länge, sen barnets ro,
    sen ungdom, lust och kärlek för alltid svann!
         Dock du, mitt fosterland, du helga,
    tåliga, se, du har trogen blivit.

    Att de med dig må lida, må glädja sig,
    du fostrar dina barn och du manar dem
         i drömmen att dig minnas, när de
    fjärran från hemmet kring världen irra.

    Och när begärens stormar ej rasa mer,
    när oron domnat bort i den unges barm,
         och ödets dom han stilla bidar,
    vänder han, renad, till dig tillbaka.

    Farväl då, ungdomsdagar, du kärleksstig,
    av rosor prydd, och vandringens långa år,
         farväl! Och tag och signa du min
    levnad, o hembygdens himmel, åter.

Tämligen kostlig ironi: den arme Hölderlin såg fosterjorden och hembygden som sin sista tröst i livet…

I milda fläktar: jfr Catullus 46 Iam ver egelidos refert tepores

Farväl då … farväl! Och tag och signa…: jfr Catullus 101 Accipe fraterno multum manantia fletu / Atque in perpetuum, frater, ave atque vale.

*

    RÜKKEHR IN DIE HEIMATH (sic: fr. Hölderlin-Gesellschafts hemsida)

    Ihr milden Lüfte! Boten Italiens!
    Und du mit deinen Pappeln, geliebter Strom!
      Ihr woogenden Gebirg! o all ihr
       Sonnigen Gipfel, so seid ihrs wieder?

    Du stiller Ort! in Träumen erschienst du fern
    Nach hoffnungslosem Tage dem Sehnenden,
      Und du mein Haus, und ihr Gespielen,
       Bäume des Hügels, ihr wohlbekannten!

    Wie lang ists, o wie lange! des Kindes Ruh
    Ist hin, und hin ist Jugend und Lieb’ und Lust;
      Doch du, mein Vaterland! du heilig-
       Duldendes! siehe, du bist geblieben.

    Und darum, daß sie dulden mit dir, mit dir
    Sich freun, erziehst du, theures! die Deinen auch
      Und mahnst in Träumen, wenn sie ferne
       Schweifen und irren, die Ungetreuen.

    Und wenn im heißen Busen dem Jünglinge
    Die eigenmächt’gen Wünsche besänftiget
      Und stille vor dem Schiksaal sind, dann
       Giebt der Geläuterte dir sich lieber.

    Lebt wohl dann, Jugendtage, du Rosenpfad
    Der Lieb’, und all’ ihr Pfade des Wanderers,
      Lebt wohl! und nimm und seegne du mein
       Leben, o Himmel der Heimath, wieder!

Friedrich Hölderlin, Hågkomst

Äldre inlägg »

Drivs med Wordpress