Den främste koloristen i den europeiska konsthistorien kan ha varit Emil Nolde (1867–1956). Nolde var övertygad anhängare av den herderska synen på konstens organiska autenticitet och djupa nationella rötter, av tron på en egen väg för den tyska konsten, utstakad av ödet. För Nolde och andra tyska expressionister sträckte sig dessa rötter inte så mycket via den idag så omhuldade tyska romantiken som via högmedeltidens och renässansens särpräglade mästare.
Medlem av NSDAP från tjugotalet fick han likväl måleriförbud 1941 på grund av sin urartade stil. Oförmögen att sluta måla gick han då över till akvarell, för att grannarna inte skulle känna lukten av färg och anmäla honom till Konstfrämjandet.
*
Nedan en yngre samtida med Nolde, inte lika framstående kolorist, men inte så bottenlöst usel som det ofta hävdas, väl? I denne målares umgänge gör sig dock den välbekanta tyska träsmaken oftast påmind. Det ligger nära till hands att misstänka att de herderska rötterna här ville ta vägen framförallt via alla måleriska träbockars stora skyddspatron, Albrecht Dürer. Det är varken en lätt väg att följa eller en särkilt bördig jordmån.
Den hågade kan bilda sig en egen uppfattning i The Adolf Hitler Art Gallery.
