Enligt uppgift — jag befinner mig som vanligt på luffarstråt och kan inte bekräfta eller dementera för närvarande — har Tidningen Kulturen i sitt senaste nummer (nr. 13) publicerat Anarkens uppgörelse med den poetiska tidsandan, inkarnerad i Malte Perssons Dikter. Tag och läs. — Nu tillgänglig här. — Och diskuterad här.P.S.: Läs medelmåtteideologens försvar för den jämlika litteraturen i AB idag (25/5). ”En gäst är inte välkommen till bordet: geniet.” No shit.[Red. den 13 okt 2007: »Medelklassen har äntligen fått makt. Och det skrämmer de gamla eliterna.» Peter Gudmundson bekräftar det jag alltid misstänkt: liberaler tror verkligen på allvar att de lever i slutet av sjuttonhundratalet.]
23 maj 2007
17 mars 2007
Lesefruchte: Konitzer om Riedel om Kantorowicz, Gneisenau och Stauffenberg. Norbert von Hellingrath. Hölderlin, Heidegger och det hemliga Tyskland.
Ur Martin Konitzers recension av Manfried Riedel, Geheimes Deutschland: Stefan George und die Brüder Stauffenberg (Böhlau Verlag, Köln 2006), i Junge Freiheit 12/2007 (16 mars):
Historikern Ernst Kantorowicz formulerade 1933 i sitt avskedstal från lärostolen vid Frankfurts universitet begreppet »geheimes Deutschland» [det hemliga Tyskland] gentemot NS-regimen. Kantorowicz, före detta frikårskämpe av judisk härkomst och medlem av George-kretsen där han var mentor för Stauffenberg-brodern Alexander, hade i sin biografi 1928 över Stauffer-kejsaren Fredrik II populariserat detta begrepp vidare utöver George-kretsen.
Manfried Riedel följer Kantorowicz i den politisk-kritiska uppskattningen av termen »geheimes Deutschland», där han gör det tydligt, att motstånd mot NS-diktaturen närmast och centralt var en kamp om ord. Enligt hans uppfattning är begreppet »geheimes Deutschland» väsentligen ett motgift mot »falskmynteriet» i det »Tredje Riket»: i motståndet är »geheimes Deutschland» ett utbrett chiffer, om ock med semantiska skiljaktigheter (»heimliches Deutschland», grevinnan Dönhoff). Riedel tolkar Stauffenbergs utrop inför exekutionspatrullen – kolporterat som ett besvärjande av det »heliga Tyskland» – som en genom hans motståndare vulgariserad reception.
[...]
Riedel närmar sig knytpunkten mellan den närmast poetiska termen »geheimes Deutschland» och det politiska dådet av den 20 juli på två vägar: först genom en »tät läsning» [dichten Lektüre], som den nyare textvetenskapen kallar det, av den litterära traditionen Hölderlin–Nietzsche–George–Kantorowicz (…) och därefter genom en skiss över Stauffenberg-bröderna Alexanders, Bertholds och Claus’ biografisk-genealogiska tradition såsom ättlingar till Gneisenau.
Vägarnas argumentativa träffpunkt är Gneisenau/Clausewitz-interventionen hos Preussens konung i napoleonkrigen.
[...]
Gneisenau förelade 1811 konungen en motståndsplan mot Napoleon med element inte blott av gerillakrig, utan med avsevärda konsekvenser för härens omorganisation, stridande mot den av Napoleon företrädda tjänsteprincipen i fråga om adelsprivilegiet. Över avslaget skriver Clausewitz till sin förordnade och vän Gneisenau: »konungen vet överhuvudtaget inte, att tronens säkerhet är grundad på poesien». Riedel anför ledigt Gneisenaus brev (1811) till konungen ur [Stauffenbergs vän Rudolf] Fahrners [Ernst Moritz Arndt-biografi] (1937): »religion, börd, kärlek till regenten, till fosterlandet, till dygden, är ingenting annat än poesi. Den som blott handlar efter kall beräkning blir en stel egoist. På poesi grundas tronens säkerhet.»
[...]
Stabsofficeren Claus Stauffenberg börjar efter rikskristallnatten med sina militära studenter under Fahrners ledning läsningen av Gneisenau – i synnerhet dennes »Staatsreformplan» [...]. 1942 publicerade Fahrner … en Gneisenau-studie, som enligt Riedel av Claus Stauffenberg snart används som en »tjänsteföreskrift».
»Geheimes Deutschland» … är centralt begrepp för det poetiskt-patriotiska källmaterialet hos motståndet härrörande ur George-kretsen. Den »teoretiska» definitionen (1915) lyder hos George-eleven von Hellingrath som så, att det inte är härstamning eller stat som grundar ett folks sammanhang, utan språket såsom »folkets själ». Därför kan folk benämnas efter sina stora språkliga skapare, varvid den språkligt-poetiska traditionen inte måste vara öppen, utan mycket oftare förblir »hemlig».
Vi kallar oss ’Goethes folk’, då vi ser honom som det högsta uppnådda av vår stam. Jag kallar oss ’Hölderlins folk’, då det ligger som djupast i det tyska väsendet, att dess innersta glödande kärna, oändligt långt under den brända yta som är dess hölje, träder i dagen blott i ett hemligt Tyskland; yttrar sig hos människor, som åtminstone måste vara döda sedan länge, innan de blir uppmärksammade och finner återklang; i verk, som alltid anförtror sina hemligheter åt ytterst få, ja som är helt stumma för de flesta, och för icke-tyskar är helt otillgängliga; då detta hemliga Tyskland är så förvissat om sitt innersta värde eller så oskydligt ovetande om sin egen betydelse, att det överhuvudtaget inte gör en ansträngning att höras, och att ses.
Vinterterminen 1934/35 föreläste Heidegger vid Freiburgs universitet över två av Hölderlins s.k. fosterländska sånger, »Germanien» och »Der Rhein». Föreläsningarna har utgivits i band 39 (1980) av den stora Gesamtausgabe. Man ser redan i den »inledande anmärkningen» (Vorbemerkung, s. 1) klart och tydligt, nästan riskabelt tydligt, kan man misstänka, vartill Heidegger syftar, och var han hör hemma (mina kursiveringar):
Ännu måste han länge hemlighållas, i synnerhet nu, då »intresset» för honom vaknar och »litteraturhistorien» söker nya »teman». Man skriver nu om »Hölderlin och hans gudar». Det är väl den yttersta misstolkningen, genom vilken man denne för tyskarna ännu blott annalkande diktare definitivt tränger ut i verkningslöshet under skenet, att man först nu skall komma »till rätta» med honom. Som om hans verk skulle behöva detta, i synnerhet från de usla rättsskipare som idag cirkulerar. Man förstår Hölderlin »historiskt» och misskänner detta enda väsentliga, att hans ännu rum-tidlösa verk redan har övervunnit våra historiska omständigheter och lagt grunden till en annan historia, den historia som vaknar med kampen om beslutet rörande Gudens ankomst eller flykt.
Ur Inledningen (s. 4):
Arbetet vi försöker oss på fordrar att Hölderlin själv inleder och avgränsar det. Vi hör först den dikt, som bär titeln »Germanien».
[...]Denna dikt visar på ursprunget, det fjärnsta och det svåraste som till sist möter oss under namnet Hölderlin. Ur ett brottstycke ur en sen diktning har ett yttrande av Hölderlin överlevt åt oss, vilket säger oss, var dikten »Germanien» hör hemma, varmed vi såsom en hänvisning börjar:
Om det högsta vill jag tiga.
Förbjuden frukt, som lagern, är dock
fosterlandet mest. Den smakar dock
envar till sist.
(Bruchstüch 17, IV, 249, V. 4 ff.)
Stefan George; Claus och Berthold von Stauffenberg
08 mars 2007
25 december 2006
Friedrich Hölderlin, »Germanien» och »Återkomst till hembygden»
Uppdaterad den 20 juli 2007.
Hölderlins »Germanien» är en mycket svår dikt, på såväl ett grundläggande syntaktiskt och semantiskt plan som på ett djupare exegetiskt. Den är dock ett av den tyska nationalismens vackraste uttryck, beläget i romantikens blomstrande ungdom och vår (skriven under något av 1800-talets första år), där den fortfarande stod rätt stadigt med rötterna i klassicismen och sålunda, med vissa förbehåll, kunde hålla blicken fäst vid sinnenas och mytens verklighet snarare än filosofiska abstraktioner och det hägrande »bortom».[1] Det var inte utan tårar jag lyckades stava mig igenom och begripa, vad de mest dramatiska passagerna ville säga.
Jag började för övrigt knåpa med denna dikt med anledning av religionsdebatten hos Oskorei för ett tag sedan.
Nätutgåvor av »Germanien»:
http://www.dichterseiten.de/H0366lderlin–Germanien.html
http://gutenberg.spiegel.de/hoelderl/gedichte/germanie.htm
http://www.thokra.de/html/hold11.html#a200
http://patrick75.site.voila.fr/fh_ov_GERM.html
http://www.geocities.com/patrick_g75/fh-o-GERM.htm
http://www.geocities.com/patrick_g75/fh-o-GERM.htm
*
GERMANIEN
Ej dem, de saliga som visat sig,
de gudabilder i det gamla landet,
dem får jag ej anropa mer, men dock
ni hembygds vatten! Här med er,
här klagar hjärtats kärlek, vill ej annat,
det heligsörjande. Då full av väntan ligger
och som i heta dagar landet,
försjunket, omskuggat idag
ni längtande! Oss aningsfull en himmel.
Full är den utav löften, syns dock även
mig hotfull, likväl vill jag hos den stanna.
Och åter skall min själ ej mera fly
till er, förgångna! Som är mig alltför kära.
Ty att ert sköna ansikte få se
som var det förr, jag fruktar, dödligt är,
och knappast tillåtet att döda åter väcka.
Bortflyende gudar! Även ni, ni härstädes, var då
mer verkliga och hade eran tid!
Förneka vill jag intet här och intet bedja.
Ty när det slut är och när dagen slocknat,
då drabbas prästen först, men gärna följer
sen templet honom, bilden och dess sed
till mörkrets land och intet syntes längre.
Blott som ur graveldsflammor drager då
en gyllne rök bortöver ovan, sagan,
den skymmer oss nu tvivlande om huvudet
och ingen vet vad som har skett. Det känns
som skuggorna av dem som en gång varit,
de gamle, nu till jorden återkommit.
Sen tränger sig de på som komma skall
och gudamänskors helga skara
dröjer ej längre kvar i himlens blånad.
Re’n grönskar ju, i en råare tids förspel
för dem fostrad, fältet, och beredd är gåvan
till offret, dal och strömmar ligger
vidöppna runt de profetiska bergen,
så att långt in i orienten skåda
mannen förmår, och av dess förvandlingar honom mångt berör.
Men ur etern faller
den sanna bilden, gudaorden strömmar
för honom oräkneliga och det dånar i lundens mitt.
Och örnen som från Indus kommer
och över Parnassos’
snöklädda toppar flyger, högt över Italiens
offerkullar, söker det glada bytet
åt fadern, ej som förr, i flykten övad
den gamle, han störtar slutligen jublande
över Alperna och ser de mångartade länderna.
Prästinnan, Gudomens mest stilla dotter
som alltför gärna tiger i djup enfald,
han söker henne, som med öppna ögon skådade
som om hon ej förstod, när nyss en storm
dödshotande över hennes huvud röt;[2]
men barnet anade där något bättre;
till sist uppstod häpnad vitt i himlen
ty där ett stort i tron, likt henne själv,
var den välsignande, den höga makten;
de sände budbäraren därför, han fann henne strax
och tänkte leende: dig, okrossbara, måste
ett annat ord utpröva, och han ropade högt,
ynglingen, skådande Germania:
»Du är det, utvald,
allkärleksfull och vorden stark
att bära framgång tung,
sedan den stund, då i skogen av dold, blomstrande vallmo
full av ljuv slummer drucken du ej
på mig gav akt, länge förrn även de ringare kände
jungfruns stolthet och undrade, vems du var och varifrån,
dock visste du det inte själv. Jag misstog mig ej,
och hemligen, när du drömde, lämnade
jag åt dig när jag mitt på dagen gick ett vänskapstecken,
jordens blomma åter och du talade ensam.
Dock fullhet av gyllene ord sände du även,
lycksaliga! med strömmarna och de kväljde outtröttligt
allt på sin väg. Ty just, som av den heliga,
Modern är av allt, [och bär avgrunden]
Den fördolda eljest nämnd av människor,
så av kärlek och lidelse full
och full av aningar hos dig
och full av frid din barm.
O drick av morgonluften
tills dess du öppen är,
och nämn, vad inför dina ögon står,
ej längre må hemlighet förbli
det outtalade,
sedan det lång tid har beslöjats;
ty skammen hopas hos de dödliga,
att tala därför är den mesta tiden
även klokt, om gudar,
var dock mer överflödigt? då ljudligare källor,
guldet, och öppen är förtörnan vorden i himlen,
måste mellan dag och natt
en gång en sanning uppenbaras.
Trefaldigt omskrive du den,
dock outtalad även, som den är där,
oskyldige, måste den förbli.
O nämn, du dotter av den helga jord,
modern en gång. Det forsar vatten på hällen
och vädret i skogen, och hos själva namnet
dånar ur forntiden det förgånget gudomliga åter.
Så annorlunda! Och riktigt glänser och talar
framtiden ur fjärran glädjefull.
Men i tidens mitt
lever fridsamt med vigd
jungfrulig jord etern,
Och gärna, till åminnelse, är de
De behovlösa, de,
Gästfria hos de behovslösa,
vid dina helger,
Germania, där du prästinna är
och vapenlös ger råd i kretsen
av konungar och folk.»
*
Heidegger har skrivit en lång essä om dikten.[3] Som jag förstår den tycks det vara ett slags allegori över hur gudamakten eller »världssjälen», när forntidens kulturer viker tillbaka (»det gamla landet» — Indus, Parnassos, Italiens höjder), bortom alperna finner det heliga Germanien redo att ta över där de gamle lämnade av. Germanien symboliseras av den unga flickan, prästinnan, som i helig enfald är stark nog i anden att inte frukta naturens rasande makt, utan ser utforskande rakt in i den dödshotande stormens hjärta — »es ahnete das Kind ein Besseres» –-
Budbäraren, den leende ynglingen, är förstås Hermes, Mercurius: en gud eller om man så vill en arketyp för rörelse och förändring; han överlämnar jordens blomma från de gamla kulturerna till det uppvaknande Germanien (jfr Jacob Burckhardt, fragment 2 om forntidens historia, sista stycket).
Den senare hälften av dikten, i synnerhet de två sista stroferna, är mycket dunkel, och översättningen tentativ.
På ett ytligt plan kunde man kanske säga att dunkelheten förebådar modernismens konstspråk — Hölderlin har varit ett av de moderna litteraturvetarnas stora favoritobjekt — men det må vara ett mycket ytligt. Troligtvis har diktaren snarare blickat dryga tvåtusen år tillbaka i tiden och tagit intryck av Platons/Sokrates’ yttranden om den inspirerade diktaren, i synnerhet den dithyrambiske poeten, som gripen av gudens vanvett inte vet vad det är han säger. Denna inspirerade dunkelhet förekommer i synnerhet i Hölderlins sena, i »pindariska», dithyrambiskt fria versmått skaldade oden.
Noter:
[1] Andra skulle säga att de nationalromantiska segerlagrarna går till mannen i den motsatta änden av den tyska romantikens drömportal, den store besvärjaren i senromantikens gudaskymning och dekadensens ljussprängda dunkel, och jag skulle inte kunna protestera. Det är kanske fashionabelt i vissa kretsar att säga att man aldrig förstått sig på tysk senromantisk konstmusik; i mitt fall stämmer det tyvärr, till min smärta, då min grovhet fjärmar mig från åtminstone tre av den handfull litterära prosaister jag avgudar — Proust, Nietzsche och Thomas Mann var alla obotliga wagnerianer. (Nietzsche som bekant mot sin vilja, men bevarade dokument visar att han ingalunda ens på det yttersta kunde slita sig lös. Thomas Mann skriver om det i Betrachtungen eines Unpolitischen.)
[Tillägg 20 juli: Det är alltså de stora prosaisterna som är wagnerianer. Nikanor Teratologen lär vara ett annat exempel. Tolkien ska ha hatat Wagner, formulerat hela Sagan om Ringen som en anti-Wagner, vilket ju är samma sak.
Det är ju självskrivet: vad skulle en poet göra med Wagner? Tranströmer skrev en rad om Haydn vill jag minnas, Ekelöf lyssnade i sin ungdom på Stravinsky och Vivaldi. Sedan säkert Mozart.
Wagners musa är inte Melpomene, den tragiska, som han kanske själv inbillade sig, utan Kalliope, epiken. Wagner är den episke kompositören: Ringen, Parsifal, Mästersångarna, bara titlarna vittnar om epik i dess renaste, mytiska form. Musikens struktur är även episk, vilket jag borde försöka demonstrera när jag har lyssnat lite mer på Wagner.]
[2] Jfr Pindaros, Nionde pythiska odet 30–32 (Apollon till Cheiron om Cyrene, när han ser henne brottas med ett lejon):
Se och häpna över kvinnans mod och stora styrka,
hur hon med huvudet utom fruktan driver kampen,
hur flickan ovan mödan håller
hjärtat. Av skräck stormar ej sinnet.
[3] »Hölderlin: Germanien/der Rhein», från vintern 1934/35, står att finna i Gesamtausgabe vol. 39 (Herausgegeben von Suzanne Ziegler, 1980, 2. durchgesehene Aufl. 1989, 3. unveränderte Aufl. 1999, XII, 296 Seiten). Jag har översatt ett utdrag ur inledningen här.
* * *
Med aningen säkrare fötter på jorden står dikten »Återkomst till hembygden», som jag inte översatt själv — den återfinns i den samling översättningar av Elof Hellqvist, varifrån tidigare hämtades några fornnordiska skaldestycken. Den som tycker sig ana en och annan krystad vändning skall veta att översättningen är ett kraftprov: dikten är författad på ett ganska komplicerat aeoliskt versmått — alkaisk strof, om jag inte misstar mig — som Hellqvist följer till punkt och pricka.
Denna dikt är särskilt intressant som den är en direkt avkomling av den tradition vi behandlade tidigare: dikten till fosterlandet eller hembygden, i synnerhet anförd vid återkomsten till hembygden, som Catullus kan ha uppfunnit med sin hälsning till Sirmio. Det råder inget tvivel om att Hölderlin känner till Catullus’ dikt, han har till och med infogat allusioner till en eller två andra av veronaskaldens mest kända mästerstycken, liksom för att intyga sin skuld. Förmodligen har diktaren hoppat över Petrarca (för att inte nämna vår egen Skogekär Bergbo) — den latinska renässanspoesin stod vid den här tiden mycket lågt i kurs hos romantiskt sinnade tyskar.
*
ÅTERKOMST TILL HEMBYGDEN
I milda fläktar! Bud från Italien,
och du med dina popplar, min älsklingsflod,
I solbelysta berg och alla
böljande höjder, jag hälsar Eder.
Du stilla vrå! I drömmen jag skådat dig,
då dagen dyster bleknat, i längtans kval,
och du mitt hem, och I kamrater,
kullarnas ekar, I välbekanta.
Hur länge, ack, hur länge, sen barnets ro,
sen ungdom, lust och kärlek för alltid svann!
Dock du, mitt fosterland, du helga,
tåliga, se, du har trogen blivit.
Att de med dig må lida, må glädja sig,
du fostrar dina barn och du manar dem
i drömmen att dig minnas, när de
fjärran från hemmet kring världen irra.
Och när begärens stormar ej rasa mer,
när oron domnat bort i den unges barm,
och ödets dom han stilla bidar,
vänder han, renad, till dig tillbaka.
Farväl då, ungdomsdagar, du kärleksstig,
av rosor prydd, och vandringens långa år,
farväl! Och tag och signa du min
levnad, o hembygdens himmel, åter.
Tämligen kostlig ironi: den arme Hölderlin såg fosterjorden och hembygden som sin sista tröst i livet…
I milda fläktar: jfr Catullus 46 Iam ver egelidos refert tepores
Farväl då … farväl! Och tag och signa…: jfr Catullus 101 Accipe fraterno multum manantia fletu / Atque in perpetuum, frater, ave atque vale.
*
RÜKKEHR IN DIE HEIMATH (sic: fr. Hölderlin-Gesellschafts hemsida)
Ihr milden Lüfte! Boten Italiens!
Und du mit deinen Pappeln, geliebter Strom!
Ihr woogenden Gebirg! o all ihr
Sonnigen Gipfel, so seid ihrs wieder?
Du stiller Ort! in Träumen erschienst du fern
Nach hoffnungslosem Tage dem Sehnenden,
Und du mein Haus, und ihr Gespielen,
Bäume des Hügels, ihr wohlbekannten!
Wie lang ists, o wie lange! des Kindes Ruh
Ist hin, und hin ist Jugend und Lieb’ und Lust;
Doch du, mein Vaterland! du heilig-
Duldendes! siehe, du bist geblieben.
Und darum, daß sie dulden mit dir, mit dir
Sich freun, erziehst du, theures! die Deinen auch
Und mahnst in Träumen, wenn sie ferne
Schweifen und irren, die Ungetreuen.
Und wenn im heißen Busen dem Jünglinge
Die eigenmächt’gen Wünsche besänftiget
Und stille vor dem Schiksaal sind, dann
Giebt der Geläuterte dir sich lieber.
Lebt wohl dann, Jugendtage, du Rosenpfad
Der Lieb’, und all’ ihr Pfade des Wanderers,
Lebt wohl! und nimm und seegne du mein
Leben, o Himmel der Heimath, wieder!
Kommentering avstängd
06 december 2006
15 november 2006
Fredmans epistel N:o 81
*
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi ä’ torstiga alla.
[gv data="K8YjRl-QqNM"][/gv]
27 oktober 2006
Strindberg om Ryssland
Låt oss avsluta rysslandstemat med vår egen titan och stora konservativa revolutionär; alkemisten, målaren, siaren, renässansmannen, polyhistorn — Strindberg. Kanske inte en av hans största texter, men omisskännligt strindbergsk och därtill intressant tidsdokument och historieläxa. Strindberg var med, kanske till och med före sin tid; slavofilin bredde ju ut sig i Europa, i synnerhet Tyskland, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, inte minst genom Dostojevskijs förtjänst.
Nedanstående artikel är hämtad ur Samlade skrifter 1912-1921, band 54 (= supplementdel 1, 1920), Efterslåtter, och daterad 1892. Jag har, utan att ha sett primärkällan, gjort ett eller ett par smärre textkritiska ingrepp.
*
Vad är Ryssland?
I detta ögonblick, då ett fördrag är slutet eller skall avslutas mellan Frankrike och Ryssland, har man velat framställa denna allians som ett förbund i förbjudna led eller värre ännu som en mesallians mellan den mest civiliserade nationen och barbariet. Det finns ord som gå liksom falska mynt i rörelse ända till dess proberstenen visar deras rätta halt. Låtom oss se vad som menas med det »ryska barbariet».
Vid en framställning av de väsentligaste dragen av den ryska civilisationens historia är först och främst att anmärka, att folket består av en oändlig mängd stammar, som förenats till en stat under väldet av de storfurstar som varit spridda över Sarmatiens vidsträckta slätter. Redan före den kristna tidräkningen hade grekiska och romerska kolonier slagit sig ned på Svarta havets norra stränder, och skyterna upphörde aldrig att underhålla handelsförbindelser med de mest civiliserade nationerna. De antikviteter som funnits på Krim ge bevis härpå.
Vid det västromerska väldets fall ändrar civilisationen plats. Den nya medelpunkten blir Bysanz och därifrån strålar ljuset ut till nordens folk. Wladimir, det ryska rikets grundläggare, äktar en dotter till Romanos II, Konstantinopels kejsare, och mottager dopet. Ryssland har gjort sitt inträde på den europeiska historiens scen för att fylla sin sändning som väktare av Asiens gränser. Den tidens barbarer voro de muhammedanska folken vilkas intresse genom Wladimirs dop för alltid blevo oförenliga med de europeiska civilisatörernas intressen. Då Ryssland planterade korset mot halvmånen upphörde det att räknas bland fienderna till kristenhetens ädla arbete.
Trots växlingarne i det vidsträckta väldets utveckling visar Ryssland i det elfte seklet bilden av ett västerländskt rike. Kristendomen har där infört mindre grymma seder, den juridiska organisationen har fått en fast grund genom promulgationen av ryska lagar, som fullständigats av Justinianus och Basilios Macedonierns lagböcker. I Jaroslaw öppnar tsaren, caesar i denna det bysantinska väldets stora avläggare, sina stater till en tillflyktsort för engelska och skandinaviska furstar, som fördrivits från fäderneslandet, och träder genom äktenskap i förbindelse med Europas mäktigaste furstehus, bland dem Frankrikes. Hans dotter Anna förmäldes med Henrik I. Huvudstaden Kiew är på den stora handelsvägen från Bysanz en station, där de ungerska, tyska, holländska och skandinaviska köpmännens varor passera. En rival till moderstaden Konstantinopel har den redan sin Sophiakatedral och sin gyllene port utan att räkna dess fyra hundra kyrkor.
Den har grekiska konstnärer, grekiskt prästerskap, grekisk skrift, en grekisk litteratur. Den gäller omsider själv för en grekisk stad.
Det är med full rättvisa historieskrivarne till Rysslands ära i henne sett arvtagerskan till det östromerska kejsarväldet, som själv var arvtagare till den antika odlingen efter Roms förstöring av de verkliga barbarerna goterna och vandalerna.
Låtom oss gå vidare några sekel. Vid slutet av det femtonde har Ryssland ej, trots den mongoliska invasionen, som aldrig var en formlig erövring, svikit sin sändning.
Bysanz har fallit i spillror och västerns sista förskansning är tagen med storm av turkarnes yxor. Det är då Moskva träder i stället för Bysanz. Där samlas en flock emigranter, som föra med sig skatterna av den hellenska klassicitetens vetenskapliga, konstnärliga och industriella odling.
Ivan III, förmäld med en bysantinsk prinsessa Sophia Palaeologa, samlar omkring sig Roms och Greklands statsmän, diplomater, ingenjörer, teologer och konstnärer. Han träder i politisk förbindelse med Venedig, Österrike, Ungern, påven. Han låter utarbeta den allmänna landslagen, han tillsnör de alltför lösa band som sammanhålla hans vida rikes delar, och därmed är Rysslands civilisatoriska roll för framtiden avgjord.
Det är av detta skäl, om man utgår från denna synpunkt, som man kan förvägra Karl XII äran av att ha varit en förutseende statsman, då han förenade sig med kristendomens fiende och offrade henne för sin avund mot tsar Peter, ödeläggarens avund mot ordnaren av ett rike, en synd mot historiens ande, som också var Europas makters för var gång Ryssland gjutit sitt blod i striden mot barbarerna.
Det som hindrat Rysslands assimilering med Västeuropa, det är den religiösa skism som finnes mellan den romerska och grekiska kyrkan. Och dock uppstiger den östromerska kyrkan genom sina fäder till kristendomens första sekel, den har passerat synoderna, den har genomgått reformationen och renässansen utan att vansläktas som protestantismen, utan förfärliga inre strider, utan något Saint Barthélemy-blodbad och några blykamrar. Det är ej för hans religions skull vi ha att söka tvist med den fruktade, misskände och förtalade jätten. Ha vi större skäl att börja tvist med honom på grund av hans aggressiva politik? För att öppna handelsförbindelser med Europa har Ryssland bemäktigat sig Östersjöprovinserna, förut successivt erövrade av brandenburgare, danskar och svenskar; och Ryssland har gjort rätt, ty det har öppnat Östersjöns hamnar för de stora västmakterna liksom det rest förskansningar mot Nordens barbarer.
Ryssland har, det är sant, deltagit i Polens delning, detta brott, enligt känslans rätt, denna nödvändighet, enligt historiens rätt. Polen har haft sin tid, hade fyllt sin uppgift som vågbrytare mot den asiatiska oceanen, det hade blivit en atrofierad lem, otjänlig för den europeiska utvecklingen, och det är därför det upplösts.
Men vad som talar högt till tsarväldets förmån, det är de oemotsägliga tjänster det gjort Europa genom att förjaga mongolerna, hålla turkarna i schack och reducera de vilda stammarne samt inordna dem i gränsvakten.
Det är vidare tsarerna, som ha uppodlat Sibirien, och som genom Kaspiska havets erövring öppnat vattenvägar ända in till hjärtat av Asien. Och man måste erkänna att västmakterna icke alltid deltagit i Rysslands civilisatoriska arbete.
Mer än en diplomat har i Konstantinopel spelat Karl XII:s roll, då han hellre velat frammana Islams spöke än rubba den ryktbara politiska jämvikten i Europa.
Och den ryska regeringen? säger man. Var och en skall dömas efter sin art. Ett företrädesvis jordbrukande samhälle som Ryssland etablerar efter 1861 böndernas nästan absoluta frihet garanterad av en municipalförsamling och fredsdomare med den mest vidsträckta befogenhet. Om det fattas landet ett parlament, så har det ej ännu behov därav, då tsaren kan ha den säkra övertygelsen, att han regerar i överensstämmelse med flertalets önskningar, något som ej kan bestridas av liberala statsmän. Vi erkänna att friheten ej är garanterad. Men vilkens är felet? 1878 borde juryn ha blivit undertryckt i fråga om politiska brott, då man frikände kapten Trentows mörderska.* Det tillkommer ryska folket att först avskaffa rätten till repressalier.
Till sist och för att komma till frågans innebörd, vad betyder detta epitet »barbariska» som man vid varje tillfälle utan all urskillning tillägger Ryssland?** Vad menas med barbar? I början, då det endast fanns en civilisation i Europa, betjänade sig hellenerna av ordet βαρβαρος för att beteckna en främling av vad slag han vara må utan att däri inlägga den betydelse ordet barbari i dag har fått. Men är det förnuftigt att envist använda detta namn, som blivit en skymf, om en europeisk nation som är en av de allra mäktigaste?
Barbarisk, en nation som grundat sin uppfostran på helleniska traditioner! Barbariskt, ett kristet folk, vars historia talar om ärofulla strider till försvar för civilisationens gränser mot Asiens hunner! Ett folk som redan på Karl den stores tid känt skrivkonsten, som tryckte sin första bok 40 år efter Gutenbergs uppfinning, som utgivit en tidning 1703, och vars ordbok utgivits 1789, med sina 43,000 ord redigerad av en akademi, som bland sina korresponderande ledamöter räknade Leibniz, de Ulsle, Bernouilli, Diderot, Voltaire, detta land förtjänar i sanning ej namnet barbariskt. Och äger ej Ryssland i våra dagar ett betydligt nät av järnvägar, telegraf, post, 8 universitet och 35,000 skolor, 38 lärda sällskap, 45 offentliga bibliotek, Observatorier, museer, konstakademier, musikkonservatorier?
Läs Vetenskapsakademiens och de lärda sällskapens årsberättelser och ni skall bli övertygad om att Ryssland lämnar sitt årliga bidrag till vetenskapen och att detta bidrag är av betydelse.
Läs Tolstojs verk, Dostojevskis romaner, om ni inte redan har läst dem, och ni skall där upptäcka en ungdomlig nationalitet, ett nytt och jungfruligt land…
Ryssland är de europeiska nationernas unga syster med ungdomens fel och de ungas stora förtjänster: tron, entusiasmen, hoppet och de höga strävandena. Men hon är av familj, hon är av god och gammal adel. Hur lätt förklarlig är ej den nyss proklamerade sympatien mellan det aristokratiska Frankrike, Roms alltid sig föryngrande ättelägg, och Ryssland, Greklands dotter? Det är för resten en gammal vänskap som daterar sig från tsar Peter och Katarina II, vilka från Frankrike hemförde de korn, som skulle gro i deras rikes svarta och fruktbara jord. Ryssland är stort, alltför stort för de västerländska makters avund, som ej förstå, att gränslandet mot det omätliga Asien bör vara omätligt och att Bysanz med arvsföljdens rätt tillhör bysantinerna och icke turkarna.
Låtom oss till slut minnas att Saint-Simon, då tsar Peters förslag om en allians med franska hovet strandat, ryste över det ödesdigra inflytande England utövade på Frankrike och olyckan för detta senare land att ej ha förstått den källa till styrka det skulle ha funnit i Ryssland.
Veckan, 9. 4. 1892.
*Jag har tyvärr inte kunnat identifiera vad detta syftar till; mottager gärna upplysning från mer bildade läsare.
** Idag säger vi förstås: odemokratiska.
*
En liten bonus: Här hittar den intresserade en strindbergsk betraktelse av vårt land från förra året, skriven av ordföranden för Svenska Humanistiska Förbundet, den förträfflige Anders Björnsson.
14 oktober 2006
Istanbul (not Constantinople)
På förekommen anledning, lite orientalism att värma sig med i oktobermörkret. Inshallah. Raki, någon?
Istanbul (not Constantinople)
[gv data="vsQrKZcYtqg"][/gv]
Golden brown
[gv data="EsPhUrZ5dKE"][/gv]
Dominon
[gv data="1ADFJZSS4vM"][/gv]