Ett år av svart reaktion, vit kulturkonservatism och rödbrun ”fascism” med ”Anarken”. Så här började det.Vad säger man. Homo sum, nil humanum etc.? Jag har dock kommit fram till en del viktiga slutsatser här, låt oss inte sätta vårt ljus under skäppa.”Anark” betyder självfallet inte ”senjüngerian” eller något annat dogmatiskt spektakel — den allra sorgligaste skriftfetischistiska missuppfattningen. Anarken bestämmer ovillkorligen själv vad det betyder och vilka samvetets inre plikter och lojaliteter det medför. Det betyder alltid frihet, nämligen att tycka, tänka och skriva vad man vill, beblanda sig med vilka människor man vill, samt läsa och länka till vilka internetsidor man vill. Det betyder i föreliggande fall total eklekticism samt likgiltighet, nej vämjelse, inför de rådande intellektuella tabukomplexen (”antifascismen”), för att inte tala om den medlöpare- och angivarekultur som dessa strukturer medför, vilken förstör själar.Resultatet har varit, det medges, en vacklande och inkonsekvent hållning i detaljfrågor — en direkt följd av den inre Anarkin. En vacklande inre hållning åtminstone; jag är lite osäker på hur mycket av mina inre övervägningar som egentligen kommit fram i det yttre, då mitt skrivande har varit osystematiskt och mestadels hämtat kraft i det emotionella. Men man kan aldrig två gånger stiga ner i samma flod. Man kan däremot följa floder, mot havet eller källan. Jag följer dem alltid mot källan.
*
Anarkin är den inre friheten, andens frihet, individens integritet oavhängigt yttre maktförhållanden. Någon annan frihet existerar däremot inte och kommer aldrig att existera i sinnevärlden. Den yttre verkligheten existerar och ger oavbrutet empiriskt för handen: Det finns ingen yttre frihet och inga maktvacuum. Vi har endast att identifiera vilka maktförhållanden som är de bästa för människorna (ordning, stat, folkgemenskap), samt vilka reella förutsättningar som existerar för dessa — och därefter arbeta i enlighet med dessa förutsättningar, hur usla och hopplösa de än är. Detta innebär en grundläggande, kanske den grundläggande moraliska fordran, åtminstone har det gjort det för mig. Att vända bort blicken eller ta sin tillflykt till de ansvarslösa och djupt destruktiva liberalvänsterfantasierna har inte varit tillåtet därför att det innebär att man överger de svaga.(Carl Schmitt kom för övrigt med tiden att betrakta Ernst Jünger som verklighetsflykting. Beaktas bör dock att Jünger redan i trettioårsåldern hade upplevt verklighet som skulle räcka till för ett par hundra av oss andra; Jünger hade så att säga förtjänat privilegiet att i mogen ålder koncentrera sig på myten och den inre världen framför de alltmer bleka, gråsiktiga och inifrån ruttnande politiska realiteterna.)Fri från sig själv blir man däremot inte, så Anark man nu en gång är (där krävs radikalare verktyg och metoder, andliga eller materiella). Trötthet, brist på kämpaglöd och en innerlig lust till tystnad beträffande världsliga spörsmål, ja kanske beträffande spörsmål överhuvudtaget, behärskar mig tämligen konstant sedan en tid tillbaka. Det har möjligen gått att utläsa av de senaste månadernas inlägg som mest har bestått av andra människors texter och bilder (och emellanåt tenderat åt det mörkare hållet). I och med detta fatala inre tillstånd, över vilket jag till min skam saknar kontroll, betraktar jag härmed, efter ett års tjänst, min plikt gentemot den havererade nationalstaten som suspenderad tills vidare.*Tack till Nordiska Förlaget för generöst bloggutrymme samt tålamod med mitt ofta långt ifrån nordiska fokus. Tack till mina bloggkollegor och vänner på motpol.nu. Tack till läsare och kommentatorer.Tja, kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Om jag inte misstar mig kommer det däremot snart lite mer av Lugudek i tryckt form, bl.a. en dikt från hans mytomspunna ungdomsproduktion. Ni lär höra om detta.* De som låtit sig inspireras av denna blogg omgrupperar däremot och fortätter framåt.