Anark

29 juni 2007

Annus mirabilis

Sparat under: (meta-)politiskt, metabloggigt, personligt — Lugudek @ 12:07

Ett år av svart reaktion, vit kulturkonservatism och rödbrun ”fascism” med ”Anarken”. Så här började det.Vad säger man. Homo sum, nil humanum etc.? Jag har dock kommit fram till en del viktiga slutsatser här, låt oss inte sätta vårt ljus under skäppa.”Anark” betyder självfallet inte ”senjüngerian” eller något annat dogmatiskt spektakel — den allra sorgligaste skriftfetischistiska missuppfattningen. Anarken bestämmer ovillkorligen själv vad det betyder och vilka samvetets inre plikter och lojaliteter det medför. Det betyder alltid frihet, nämligen att tycka, tänka och skriva vad man vill, beblanda sig med vilka människor man vill, samt läsa och länka till vilka internetsidor man vill. Det betyder i föreliggande fall total eklekticism samt likgiltighet, nej vämjelse, inför de rådande intellektuella tabukomplexen (”antifascismen”), för att inte tala om den medlöpare- och angivarekultur som dessa strukturer medför, vilken förstör själar.Resultatet har varit, det medges, en vacklande och inkonsekvent hållning i detaljfrågor — en direkt följd av den inre Anarkin. En vacklande inre hållning åtminstone; jag är lite osäker på hur mycket av mina inre övervägningar som egentligen kommit fram i det yttre, då mitt skrivande har varit osystematiskt och mestadels hämtat kraft i det emotionella. Men man kan aldrig två gånger stiga ner i samma flod. Man kan däremot följa floder, mot havet eller källan. Jag följer dem alltid mot källan.

*

Anarkin är den inre friheten, andens frihet, individens integritet oavhängigt yttre maktförhållanden. Någon annan frihet existerar däremot inte och kommer aldrig att existera i sinnevärlden. Den yttre verkligheten existerar och ger oavbrutet empiriskt för handen: Det finns ingen yttre frihet och inga maktvacuum. Vi har endast att identifiera vilka maktförhållanden som är de bästa för människorna (ordning, stat, folkgemenskap), samt vilka reella förutsättningar som existerar för dessa — och därefter arbeta i enlighet med dessa förutsättningar, hur usla och hopplösa de än är. Detta innebär en grundläggande, kanske den grundläggande moraliska fordran, åtminstone har det gjort det för mig. Att vända bort blicken eller ta sin tillflykt till de ansvarslösa och djupt destruktiva liberalvänsterfantasierna har inte varit tillåtet därför att det innebär att man överger de svaga.(Carl Schmitt kom för övrigt med tiden att betrakta Ernst Jünger som verklighetsflykting. Beaktas bör dock att Jünger redan i trettioårsåldern hade upplevt verklighet som skulle räcka till för ett par hundra av oss andra; Jünger hade så att säga förtjänat privilegiet att i mogen ålder koncentrera sig på myten och den inre världen framför de alltmer bleka, gråsiktiga och inifrån ruttnande politiska realiteterna.)Fri från sig själv blir man däremot inte, så Anark man nu en gång är (där krävs radikalare verktyg och metoder, andliga eller materiella). Trötthet, brist på kämpaglöd och en innerlig lust till tystnad beträffande världsliga spörsmål, ja kanske beträffande spörsmål överhuvudtaget, behärskar mig tämligen konstant sedan en tid tillbaka. Det har möjligen gått att utläsa av de senaste månadernas inlägg som mest har bestått av andra människors texter och bilder (och emellanåt tenderat åt det mörkare hållet). I och med detta fatala inre tillstånd, över vilket jag till min skam saknar kontroll, betraktar jag härmed, efter ett års tjänst, min plikt gentemot den havererade nationalstaten som suspenderad tills vidare.*Tack till Nordiska Förlaget för generöst bloggutrymme samt tålamod med mitt ofta långt ifrån nordiska fokus. Tack till mina bloggkollegor och vänner på motpol.nu. Tack till läsare och kommentatorer.Tja, kanske kommer jag tillbaka, kanske inte. Om jag inte misstar mig kommer det däremot snart lite mer av Lugudek i tryckt form, bl.a. en dikt från hans mytomspunna ungdomsproduktion. Ni lär höra om detta.* De som låtit sig inspireras av denna blogg omgrupperar däremot och fortätter framåt.

23 maj 2007

Anark i tidningen Kulturen

Sparat under: litteraturhistoriskt, metabloggigt, poesi — Lugudek @ 17:00

Enligt uppgift — jag befinner mig som vanligt på luffarstråt och kan inte bekräfta eller dementera för närvarande — har Tidningen Kulturen i sitt senaste nummer (nr. 13) publicerat Anarkens uppgörelse med den poetiska tidsandan, inkarnerad i Malte Perssons Dikter. Tag och läs. — Nu tillgänglig här. — Och diskuterad här.P.S.: Läs medelmåtteideologens försvar för den jämlika litteraturen i AB idag (25/5). ”En gäst är inte välkommen till bordet: geniet.” No shit.[Red. den 13 okt 2007: »Medelklassen har äntligen fått makt. Och det skrämmer de gamla eliterna.» Peter Gudmundson bekräftar det jag alltid misstänkt: liberaler tror verkligen på allvar att de lever i slutet av sjuttonhundratalet.]

26 april 2007

Den Tyska bloggen

Sparat under: metabloggigt, personligt — Lugudek @ 20:41

Googlande på jakt efter beröm finner jag detta, ett inlägg på den Tyska bloggen. Skammens rodnad över att jag själv ägnat så mycket tid åt Geschäft, politik och förmätet världsförbättrande sänker sig omedelbart över mina kinder.

Rekommenderas starkt: den Tyska bloggen. Så ungefär kunde det kanske ha sett ut om, säg, Nikanor Teratologen hade bloggat.

28 mars 2007

Ett stillsamt påpekande…

Sparat under: (meta-)politiskt, metabloggigt, personligt — Lugudek @ 15:27

Strasseristen och konservative revolutionären Anark, som driver denna blogg, är inte identisk med den svenske nationalist som i andra sammanhang begagnat sig av detta alias, om nu någon utöver antifas hjärntrust inbillade sig detta. Denne man var okänd för Motpol-anark när han valde namn på sin blogg. Motpol-anarks åsikter är inte att sammankoppla med någon rörelse, utan är rösten av en som ropar i öknen.

Motpol-anark är likväl motståndare till den mordiska, själlösa och folkfientliga hitlerismen och ser gärna att Sveriges nationalister vore likaledes. Främst, men inte uteslutande, av mänskliga och moraliska skäl. Att driva en rörelse i tecknet av världens kanske störste loser och mest hatade man genom tiderna är inte politik, det är scientologi.

25 november 2006

Liket lever. Exorcism: Valéry

Sparat under: excerpter, metabloggigt, personligt — Lugudek @ 2:15

We are not amused. Eller?

*

Paul Valéry, igen.

På en slump och med blyerts
                    till Valéry Larbaud.

    Genua, kattornas stad. Mörka prång.
    Man bevittnar dess kontinuerliga uppbyggande alltifrån det trettonde århundradet till det tjugonde.
    Den ligger där, färdig att beskåda och medveten om sig själv; kontinuerligt förtrogen med sitt hav, sin klippa, sina skiffertak, sitt tegel, sin marmor, i ständig verksamhet mot sin bergssluttning. — Amerikansk sedan Kolumbus.
    Konstverkens oerhörda tråkighet — mindre i Genua.
    Konformiga kullar, krönta av helgedomar — dunkel grönska.
    Skära skallror, ljusa små tänder, vackert belägna små hus.
    Sluttningar i 45°, koner och skugga.
    Där bakom Monte Fascio, i elefantens allmänt grå- och skäraktiga färg.
    Gränder. Här leker otaliga barn kring fattiga h….., som nakna eller halvnakna sitter utställda till salu framför sina öppna rum. Här råder en prostitution, motsvarande gatuförsäljningen. De säljer sin natur på samma sätt som grannkvinnan sina kastanjer, sina fikon, sina väldiga, gyllenbruna kakor beströdda med kikärtsmjöl. Man går in i det myllrande livet i dessa djupa gränder som om man skulle stiga ner i havet, i det svarta djupet av en sällsamt befolkad ocean.
    Känsla av arabisk saga. — O, koncentrerade dofter, iskalla dofter, droger, ost, kaffe som ligger i brännaren, ljuvlig, fint rostad kakao, vars bitterhet slår emot en… Snabba gatugängare på denna marmor, räfflad med mejsel. — Upp mot höjderna klättrar de smala gatorna, smyckade med bårder av tegel och kullersten. — Cypresser, små domer, munkar.
   Doftande kök. — Dessa jättelika tårtor, kikärtsmjöl, sammansättningar, sardiner i olja, hårdkokta, inbakta ägg, spenatkakor, flottyrstekt fisk. — Denna mycket gamla kokkonst.
    En skiffergruva är vad det är, Genua.

*

    Ingen är okänslig för komplimanger. Där är ingen skuldlös utom den sjuke.
    Det är som om den mänskliga plantan slog ut i blom under lovorden. Man ser hur den vämjeliga blomman öppnar sig och bladverket skälver. Det är en kittling med djupverkan, som en del människor utövar med lätt handlag. Den påverkar även den erfarne och framkallar en välvillig inställning, om bara den som ger behandlingen är tillräckligt skicklig och indirekt.
    Den erfarne råkar i uppror vid beröringen och vägrar att foga sig efter denna vällust, på samma sätt som kroppen skulle reagera för en kunnig kurtisans långsamma tillvägagångssätt. Men själva detta uppror är en ljuv yttring av högmod, som härleder sig ur känslan av att alltid vara förtjänt av större beröm än allt beröm som skänks.
    Och i och med denna reaktion gör egenkärleken ingenting annat än förvandlar sig till sig själv.

*

    Den största tänkbara äran är en ära, som alltid kommer att förbli okänd för den, som vederfares den.
    Den består i att åkallas i hemlighet, att uppträda i en okänd människas fantasi och bli infogad i hennes hemligaste tankar för att vara hennes vittne, domare, herre, fader och heliga tvång. Detta är den mystiska ära jag menar, och jag vet att den finns, därför att jag har förlänat den åt några få, utan att ens de levande bland dem har kunnat ha en aning om den.

19 augusti 2006

Retrogardism, Aorta XIV

Sparat under: litteraturhistoriskt, metabloggigt, musik, personligt, poesi — Lugudek @ 1:27

 [Brasklapp: Anark har inte haft någon kontakt med retrogardister eller redaktionen för Aorta annat än i prenumerationsärenden. I den mån de har politiska åsikter skiljer de sig säkert radikalt från mina.]

Nya numret av Aorta damp ner i brevlådan idag/igår, och jag tänkte bjuda på en recension. Det blir det sista från anarken för en tid framöver; jag måste ta en längre paus p.g.a. omvälvningar i privatlivet som kommer att inkludera en hel del resande och tidskrävande praktiska bestyr. Och så hösten. Håll modet uppe.

*

Tanken med retrogardismen är lika enkel som kontroversiell. Ett radikalt återknytande till rötterna, till de poetiska och konstnärliga traditionerna, utan de sedvanliga politiskt korrekta brasklapparna och förbehållen. Men gärna med lekfullhet och alltid (i bästa fall) med närvarokänsla; det rör sig inte om en antikvarisk-filologisk poetik à la Kallimachos eller nyklassicismen — även om en sådan förvisso också kan producera storverk — utan ett försök, tror jag, att åter försöka finna blodet, anden, sången och magin i det europeiska litterära uttrycket. (Jfr Bo Cavefors blogginlägg nyligen.) Rörelsens rötter sträcker sig ut i Europa, inte minst österut, termen i sig hämtades ursprungligen från ett slovenskt konstnärskollektiv, Neue Slowenische Kunst; länderna bakom den gamla »järnridån» har för övrigt, paradoxalt nog, delvis p.g.a. av hård konservativ kontroll av konstproduktionen från statens sida, ofta behållit kontakten med de förmodernistiska traditionerna på ett helt annat sätt än Västeuropa. 

Norrmännen har också tyckt om att vara styvnackat konservativa (kanske inte minst för att reta de alltid så modernistiska svenskarna), och den retrogardistiska idéströmningen i Skandinavien har kanske sina djupaste rötter där, i kretsarna kring de målare och konstnärer som redan på 80-talet fann för gott att vända modernismen ryggen. Odd Nerdrum är den mest kända, men betraktades väl länge som en särling; först på nittiotalet blev traditionalistiska uttrycksformer vanligare, och man samlade sig till en hel institution, Frie Kunster i Oslo. De säger sig bygga sin verksamhet på det klassiska artes liberales-begreppet, men syftar nog snarare på sjuttonhundratalets begrepp om de sköna konsterna, som förvisso är en vidareutveckling av de förra via renässansens förmedling. Här sysslar man i alla fall med musik, konst och litteratur utan att bry sig om massmedias och de etablerade institutionernas numer helt irrelevanta tyckande och tänkande. 

I Sverige har strömningen haft sitt centrum i en grupp poeter med Håkan Sandell och Clemens Altgård i spetsen. De båda gav 1995 ut programförklaringen Om retrogardism (ellerströms) men hade redan tidigare använt sig av traditionella former och symboler i sin diktning. Det uppstod till och med en liten debatt i tidskriften Res Publica i början av 90-talet, där de anklagades för att vara — just det, nazianstrukna. Den roligaste replikväxlingen vill jag minnas står att finna i det berömda »Konservativ Revolution»-numret (som omnämnts tidigare) 23/1993, jag minns inte om det är Sandell eller Altgård som skojar med någon stackars tomtenisse och driver honom till tårsprutande raseri genom att ställa honom inför samma fritt associerande nazistanklagelser som de själva utsatts för.

Tidskriften Aorta startades 1997 av bokförläggaren Carl Forsberg och har sedan starten varit en skandinavisk, huvudsakligen svensk-norsk tidskrift. Första åren hade den med sina tunna häften i A4-format närmast karaktären av ett fanzine, dock ytterst vackert och välproducerat, med numrerade upplagor och inlimmade färgbilder av samtida retrogardistiska konstnärer. Samtliga tidiga nummer är f.ö. fortfarande tillgängliga från förlaget. Utgivningen lades ned i och med nummer 12, 2001, men återupptogs i år. Tidskriften har nu ett proffsigt utförande med angenämt quartoformat och 90-100 sidor, och en del kultursideetablissemang har tydligen beslutat sig för att hoppa på tåget, t.ex. Tommy Olofsson (poet och kritiker på SvD) i förra numret.

Årets andra nummer, det aktuella nr 14, har temat mystik. Carl Forsberg citerar Jüngers Psykonauterna i förordet, och vi känner oss redan hemma. Blandningen som följer är alltigenom fascinerande. Kärnan består av en handfull längre essäer vilka behandlar t.ex. Hermes Trismegistos och den ockulta vetenskapen i Renässansen, den ryska sekelskiftessymbolismen och dess förgreningar i katolsk och ortodox mystik, dagens situation i den ortodoxa kyrkan i Ryssland, och den persisk-sufiska poesitraditionen. För de strängt svensknationella kan rekommenderas David Almers essä om den svenske renässansmystikern Johannes Bureus, som bl.a. utvecklade en runmystik som nu diskuteras av nyhedningar på nätet (t.ex. av den gode Moody Lawless på Skadi), eller David Bergwalls om Swedenborgs himmel och helvete (en varning utfärdas dock här för Bergwalls träiga sekularistiska brasklappar).

Det har länge stått klart att vissa svenska traditionalister på senare tid har närmat sig islam med intresse – eller är det muslimer som närmat sig europeiska traditionalistiska tankegångar? Ett par exempel ges i vilket fall i bloggen Café Exposé och i poeten Mohamed Omars* försök att förena islam med den svenska kulturtradition han så uppenbart älskar; se i det senare fallet t.ex. herr Omars blogginlägg om Götiska förbundet eller hans essä om Tage Lindbom och svenska muslimer.** Omar förekommer också mycket riktigt i senaste Aorta med en nyskriven dikt om den tjeckiske nationalromantiske tonsättaren Zdenko Fibich.  Ashk P. Dahlén som figurerar ovan i Omars essä om svenska muslimer skriver också i tidskriften om Fakhr al-din Araqi (f. 1213), en av den sufiska guldålderns främsta poeter, och om persiska språkets roll i det islamiserade Iran, vilket han jämför med grekiskans och latinets i det kristna Europa. Och kanske kan också vi, som känner viss distans till profeten och hans skägg, identifiera oss i mystiskt-hädiska verser som dessa.

     Se inte till dig själv, utan bevittna den berusade liljan!
     Far inte på pilgrimsfärd, ty spelhusets dörr står öppen!
     I går hälsade jag på i ruinen med
     Ett radband i hand och en bönematta på axeln.
     Den gamle öppnade vinstugans dörr
     Och välkomnade mig in.
     Han sade: »Ge mig ditt radband och motta min bägare!»

Världen är liten för oss med udda intressen. Ytterligare en av Aortas länkar i kedjan utgör den dikt av den holländske barockpoeten Joost van den Vondel som Ronny Spaans översatt till norska (möjligen nynorsk, om jag inte misstar mig). Vondel skrev även ett drama vid namn Lucifer, som just tonsatts av inga mindre än neofolkgruppen H.E.R.R., en av vars medlemmar frekventerar motpols norska avdelning.

Tonvikten ligger för övrigt liksom förr på poesin, och vi bjuds även bl.a. en dikt av Håkan Sandell om Johannes Döparen, utdrag ur William Blakes mytisk-profetiska verk Amerika, Milton, och Jerusalem, Andrej Belyj, Robert Bly, Östen Sjöstrand m.m.

I förordet uttrycker Carl Forsberg försiktiga förhoppningar om »mystiken som en möjlig försonande kraft mellan kulturer». Det är nu tyvärr inte så enkelt. På den här nivån av kultur, mystikens, poesins, och musikens nivå, upphör mycket riktigt all kamp och agression. Sublim stillhet, harmoni råder för en liten stund för den som har möjlighet att ta till sig Sufis eller Blakes visdom. Men denna harmoni uppnås av individen eller möjligen ett sällskap av nära vänner. På ett likartat sätt försonas kulturernas individer i en opiumhåla. Men varför skulle kampen här nere upphöra för den sakens skull.

*I skrivande stund, mirabile dictu, upptäcker jag att Omar skaffat sig en ny hemsida med kaxigt författarportätt.

[** Fotnot den 23 sept.: se svenska Wikipedia under philosophia perennis och Traditionella skolan för mer information om denna strömning och dess företrädare i Sverige.]

16 juli 2006

Typsnittsnationalism och Paul Valéry

Sparat under: excerpter, metabloggigt, metafysiskt, personligt — Lugudek @ 16:07

Typsnittet Berling, formgivet av den svenske grafiske designern Karl-Erik Forsberg 1951, är elegant, påstås passa den svenska textbilden med dess höga frekvens av vertikaler, och går riktigt bra att läsa på bildskärm – till skillnad från Times och de flesta antikvor. 

Den nya kommersiella varianten Berling nova är förmodligen väldigt dyr. De laglöse kommer kanske inte att dra sig för att ladda ner Adobe Font Folio från Pirate Bay, vilken även innehåller godbitar som Eric Gills Joanna, Perpetua och Gill Sans.

För den som inte har Berling bör min blogg visas i Georgia eller Courier New, tydliga och webläsliga serifer även de, men utan nordeuropeisk elegans, ity de äro amerikanska…

[tillägg 26 juli: För den typsnittsentusiast som högst eventuellt läser detta ska tilläggas att enligt mina erfarenheter True Type-typsnitt bör användas för webpublicering. Här alltså Berling i tt-format. Med Adobe Type manager genereras lätt true type-fonter (.ttf) utifrån postscript outlines (.pfb).] 

* * *

Besökte fosterlandet i veckan och fick med mig några böcker tillbaka från mina djupt saknade samlingar, bl.a. ett urval av Paul Valérys aforismer i översättning av Jane Lundblad (Gebers 1954). Några exempel utan sammanhang, nära nog slumpmässigt utvalda: 

Tanken att tid är pengar är höjden av gemenhet. Tid är mognad, klassificering, ordning, fulländning.
   Tiden åstadkommer vinet och vinets värde — dessa viner, som långsamt modifieras och som bör drickas vid en viss bestämd ålder, liksom kvinnor av en viss typ har en ålder, vilken måste inväntas eller inte tillåtas gå förbi, då man skall älska dem.
   Samma stora nationer, som inte har det utsökta sinnet för vinernas sammansatta natur, för den inre jämvikten mellan deras egenskaper, för de år som de måste eller behöver ha uppnått — har antagit och påtvungit världen den omänskliga s.k. tidsekvationen.
– De har inte heller något sinne för kvinnor och för skiftningarna hos kvinnorna.

*

Människorna har förlorat den gudomliga svagheten att bli upprörda, sårade av syn och hörsel.
   Var är den arkitekt, som skulle kasta bort sex månader på att söka avrundningen av en form och en modulerad övergång från ett plan till ett annat? Och varför skulle han söka dem, eftersom ingen skulle märka vad han hade funnit?

En chef är en man som behöver andra.

*

Ex nihilo
Gud har skapat allt av intet. Men intigheten skiner igenom.

Drivs med Wordpress