[tillägg 28 nov. 2007: ny NME-kontrovers]
Historiker över de högerradikala strömningarna i Europa har påpekat släktskapet mellan radikalkonservatismen och dandyismen, den individualistiska, apolitiskt antiegalitära och aristokratiska hållning som företrätts av män som Charles Baudelaire, Gustave Flaubert och Oscar Wilde.* (Den amerikanske fascisten Pound gjorde för övrigt sitt bästa för att bli europeisk dandy, klädde sig i sammetskostym och hällde rom i téet, men misslyckades kapitalt då han inte kunde ungå att på amerikanskt vis ta sig själv och allting annat på sådant avgrundsdjupt allvar. Jag vill minnas att Wyndham Lewis skrivit intressant om detta, publicerat i den svenska samlingsvolymen Vortex som kom för tio-femton år sedan — sjutton, närmare bestämt. Ach, jag saknar mina böcker. Nog om det.) Karlheinz Weissman reder ut begreppen bl.a. i artikeln »Anarchismus von rechts» i uppslagsverket Lexikon des Konservatismus, vilken finns översatt till engelska här.
Steven Patrick Morrissey, som hör till denna strömning, var alltid en ganska sorglig upplaga av dandy. Hellre än att ta på sig vit kostym och åka till Tunisien för att dricka raki och sätta på tonårspojkar satt han hemma och läste om hur Oscar Wilde gjorde detsamma. Och läste om James Dean, the New York Dolls och andra sexiga och framgångsika män och kvinnor, och bildade sedermera ett band med Johnny Marr för att sjunga om celibatets våndor och om England. Engelska gator, kyrkogårdar, drottningar och kyrkoherdar, engelska gangsters och dandys, engelska rektorer och skolmästare, bibliotek och ungkarlshotell, gatpojkar, olyckliga män i koftor, kvinnor i slips. Och om Thatcher, som inledde det aktiva förstörandet av hela denna kultur (»Margaret on the guillotine», 1988). Vid det laget hade Morrissey insett att han ju faktiskt älskar England.
Kontrovers 1: Bengali in Platforms
På samma skiva som den revolutionära slagdängan Margaret on the guillotine, Viva Hate, finns denna sång (som inte finns tillgänglig på Youtube). Sångtexten är i vanlig Morrissey-ordning obskyr, men uppenbarligen rör det sig om en personlig reflektion över invandring och kulturkrockar. På sjuttio- och åttiotalen var pakistanierna den största invandrargruppen i England. »Life is hard enough when you belong here»: för detta fick han heta rasist i bl.a. bandet Cornershops bok.
Bengali, Bengali
Bengali, Bengali
No no no
He does not want to depress you
Oh no no no no no
He only wants to impress you
Oh..
Bengali in platforms
He only wants to embrace your culture
And to be your friend forever
Forever
Bengali, Bengali
Bengali, Bengali
Oh, shelve your Western plans
And understand
That life is hard enough when you belong here
A silver-studded rim that glistens
And an ankle-star that … blinds me
A lemon sole so very high
Which only reminds me; to tell you
Break the news gently
Break the news to him gently
»Shelve your plans; shelve your plans, shelve them»
Bengali, Bengali
It’s the touchy march of time that binds you
Don’t blame me
Don’t hate me
Just because I’m the one to tell you
That life is hard enough when you belong here
That life is hard enough when you belong here
Oh…
Shelve your Western plans
Oh…
Shelve your Western plans
‘Cause life is hard enough when you belong
Life is hard enough when you belong here
Oh…
Shelve your Western plans
Oh…
Shelve your best friends
‘Cause life is hard when you belong here
Oh…
Life is hard enough when you belong
Kontrovers 2: The NATIONAL FRONT Disco
[gv data="ZA4I0rfKfnc"][/gv]
David, the wind blows
The wind blows…
Bits of your life away
Your friends all say…
»Where is our boy? Oh, we’ve lost our boy»
But they should know
Where you’ve gone
Because again and again you’ve explained that
You’re going to…
Oh, you’re going to …
Yeah, yeah, yeah, yeah
England for the English!
England for the English!
David, the wind’s blown
The wind’s blown…
All of my dreams away
And I still say:
»Where is our boy? Ah, we’ve lost our boy»
But I should know
Why you’ve gone
Because again and again you’ve explained
You’ve gone to the National, oh…
To the National..
There’s a country, you don’t live there
But one day you would like to
And if you show them what you’re made of
Oh, then you might do…
But David, we wonder
We wonder if the thunder
Is ever really gonna begin, begin, begin
Your mom says:
»I’ve lost my boy»
But she should know
Why you’ve gone
Because again and again you’ve explained
You’ve gone to the National
To the National
To the NATIONAL FRONT Disco
Because you want the day to come sooner
You want the day to come sooner
You want the day to come sooner
When you’ve settled the score
Oh, the National
Oh, the National
Texten är som vanligt mångtydig, å ena sidan en berättelse om en pojke på villovägar, å andrasidan inte direkt kritisk eller uttryckligen avståndstagande ifråga om National Front, Englands gamla nationaliströrelse som väl nu är mer eller mindre avsomnad eller har gått upp i BNP. På den så kallade Madstock-festivalen i London Finsbury Park 1993, tillägnad återföreningen av det urengelska ska light-bandet Madness, drar Morrissey blankt: han inleder med denna sång, sjungande inlindad i Union Jack, mot bakgrund av en scendekor med ett väldigt fotografi av två skinhead-flickor. Han sjunger även »Bengali in platforms».
Försökte han här »göra en Bowie» och kanske till och med dra till sig en ung nationalistisk publik, inleda en nationell väckelse? Det misslyckas i så fall. Media har vid det här laget lärt sig sin roll som ansvarstagande antirasistisk bastion, och i synnerhet NME går ut hårt och anklagar honom för rasism. Han flyr landet, till Los Angeles av alla ställen.
Kontrovers 3: Morrissey a Roma
Tio år senare, efter en halvhjärtad, vinglig karriär i ett nittiotal med främmande värderingar, kom så detta. En hit blev den, men väckte kanske inte så mycket kontrovers som han hade hoppats. Tongångarna var nämligen lite för subtila och intellektuella för att den mångkulturella moralens väktare riktigt skulle fatta vad det rörde sig om.
[gv data="KKoS5X4SMrY"][/gv]
Irish Blood, English Heart
Irish blood, English heart, this I’m made of
There is no-one on earth I’m afraid of
And no regime can buy or sell me
I’ve been dreaming of a time when
To be English is not to be baneful
To be standing by the flag not feeling
Shameful, racist or partial
Irish blood, English heart, this I’m made of
There is no-one on earth I’m afraid of
And I will die with both my hands untied
I’ve been dreaming of a time when
The English are sick to death of Labour
And Tories, and spit upon the name of Oliver Cromwell
And denounce this royal line that still salute him
And will salute him forever
Morrissey har återvänt till Europa, senaste skivan är inspelad i det Gamla Europas själva hjärta (eller ett av dem) — Roma Aeterna. Här har Morrissey uppenbarligen läst in sig på den antikapitalistiska nya högern, il novello diritti eller vad det kan tänkas heta på italienska. Cromwell var nämligen 1600-talets Thatcher. Han införde puritansk-kalvinistisk rövarkapitalism i England, halshögg den traditionalistiske och katolikvänlige kungen, rev ner de gamla traditionerna och utrotade det som fanns kvar av anständigt katolskt fromhetsliv, koloniserade därtill Irland och anställde ett av de oräkneliga liberalkapitalistiska folkmord vi inte får läsa om i skolundervisningen.
»Alla liberaler är ättlingar til Cromwell», heter det. Som Michael Torigan skriver i »The Philosophical Foundations of the French New Right», ursprungligen publicerad i amerikanska vänstertidskriften Telos 117 (1999), tillgänglig här och här:
As to America’s new–found mania for multiculturalism, it has less to do with cultural sensitivity than with globalist and managerial imperatives hostile to all forms of indigenous culture. See Paul Edward Gottfried, After Liberalism: Mass Democracy in the Managerial State (Princeton: Princeton University Press, 1999), p. 103. Not unrelatedly, the GRECE’s anti–Americanism is accompanied by a similar coolness to the English. The only Anglophones contributing to its cultural arsenal have been the Irish, whose lovers and dancers long incurred the wrath of what W. B. Yeats called Cromwell’s murderous crew –– i.e. the Puritan–mercantile forces of the Anglo–American world.
Troy Southgate och hans vänner har förstås gjort en del för att ändra på den saken de senaste åren. Vad gäller »this royal line», huset Windsor, så finns det också spår att följa, men de leder alltför långt ut i de antiglobalistiska konspirationsteoriernas sankmark för att jag riktigt ska vilja följa dem. Den här gången.
* Jag vill i sammanhanget passa på att rekommendera senaste numret av Aorta (jfr tidigare recension), som har temat Dekadens.
