Den utlovade fortsättningen på »Carl Schmitt och det politiska fiendebegreppet» får tyvärr anstå ett slag, då jag har för avsikt att utarbeta det till en mer övergripande ideologisk programförklaring (eller kanske ett »manifest» — man vill ju inte vara sämre än norrbaggarna på detta område… 
). Om jag någonsin får tid och ork dvs, vädret på kontinenten de senaste veckorna har inte direkt främjat tankearbete…
Idag ytterligare ett utdrag ur M. P. Nilssons Årets folkliga fester (se inlägg den 12 juli). Det visar på hur svår, eller kanske till och med hopplös, en traditionalistisk kamp i själva verket är i kaliyugas tidevarv.
Den som behandlar årets folkliga fester, behöver ej bekymra sig om den obligata avslutningen: hur ska framtiden gestalta sig, och vad ska man göra för framtiden? De här skildrade folkliga årsfesterna tillhöra det förgångna; i vår tid utgöra de för de flesta en sentimental erinring om flydda naivare och mindre komplicerade förhållanden. [...] Den religiösa innebörden i årsfesterna har, som ofta framhävts, sedan länge förbleknat; det liv, som upprätthållit dem, har varit det, som brukar kallas ett verklighetsfrämmande och icke existensberättigat skenliv, men som trots alla invektiv visar sig vara segare än något annat, nämligen traditionens. Dock ha årsfesterna haft en annan viktig uppgift att fylla, som mera sällan nämnes. Under de senare århundradena har årstidernas religiösa betydelse varit försvinnande för dem, som firat dem, däremot ha de för dem varit ett av de viktigaste sociala föreningsbanden; deras firande bottnar i de sociala förhållandena på landsbygden, — och upphör med den grundliga omstöpningen av dessa i vår tid. Den av årsfesterna, som ännu är allmänt utbredd och uppburen av de djupaste känslor, julen, är inte längre som under den fornnordiska tiden en fest, som tillhör samhället och dess sociala sammanslutningar. Den har dragit sig tillbaka till familjen, lever i dess krets och gör familjen den gentjänsten att stärka familjebanden och sluta de yngre medlemmarna, familjens hopp, barnen, i sin varma famn under en tid, vars djupaste tendenser verka upplösande på familjen och i mycket visa analogier med vissa primitiva tillstånd, där den sociala gruppen förkvävt familjen.
Julen har så innerligt förknippat sig med familjen, att dess framtid synes oupplösligen förbunden med familjens betydelse i vår kultur. Annorlunda förhåller det sig med de övriga årsfesterna. De voro i allmänhet arbetsfester, som beledsagade de viktiga avsnitten i lantmannens arbete. Men de firades ej på den enskilda gården eller av det enskilda hushållet, vars medlemsantal i och för sig var för fåtaligt för en dylik fest, utan de tillhörde hela byalaget. För att rätt fatta den livsluft, som omgivit dem, få vi försätta oss in i en tid med helt andra egendoms- och arbetsförhållanden än de, som vi anse för självfallna, ehuru det ej är allt för länge sedan de införts. Det var en tid, då byns egendom till stor del var gemensam, allmänning, då de enskildes, byamännens, egendom var hopblandad. Följden var, att arbetet till stor del var gemensamt inom byalaget. Denna gemenskap sträckte sig även till sådant arbete, som i och för sig ej behövde vara gemensamt, men gemensamt arbete, inbördes hjälp, var nu en gång på den tiden en vanlig form, och det gemensamma arbetet kunde gå icke blott med fart utan även med lust; det kunde förenas med människans djupa behov av sällskaplighet och med hennes lika djupa behov av avspänning och fest efter arbetet. T.ex. när linet skulle beredas, samlade man sig till brytstuga och brytegille. När man i södra Skåne ville bygga ett hus, efter traktens bruk av stampad lera, skaffade man fram det nödiga timret; därefter sammankallade man byalaget. Huset uppfördes på en dag; »klinegillet» var arbetarnas lön. Åkerbruksfesterna voro de årligen återvändande, i det gemensamma arbetet rotfästa, av traditionen helgade festerna.
Utom vid dessa ordinarie och extra ordinarie fester samlades byns ungdom varge helgdagseftermiddag, då årstid och väderlek tilläto. Ty samlingsplatsen var helt enkelt bygatan, som strök fram mellan byns gårdar. [...]
Den stora revolutionen, som bröt ned dessa fäderneärvda förhållanden i vårt land, var enskiftet, som i allmänhet genomfördes under det gångna århundradets första hälft. Byn och byalaget, som sedan urminnes tid varit grundstenen i det svenska samhällets sociala byggnad — ty Sverige var överhuvud ett land av bönder –, sprängdes och förlorade all betydelse. Där ännu några fattiga kvarlevor finnas kvar, där åldermannen någon gång sammankallar byamännen till en stämma, är detta rester, som förlorat all verklig betydelse. Det finnes ett skånskt dialektord, som håller på att försvinna: »byahemmet». Det ligger i detta något av samma värme som i ordet hem. Byn var den vidare kretsen, det större hemmet, i vilket medlemmen från födelsen kände sig hemma, fann huld och skydd. Något av samma gemenskap i arbete och intressen, i helg och söcken, samma avgränsning mot främmande, som är utmärkande för familjen och hemmet, fanns även i byalaget och tog ibland föga vackra och vänliga uttryck. Därom vittnar ordet »utböling». På många håll utbildade sig en benägenhet för ingifte inom byalaget; friare från andra håll sågos ej med blida ögon, åtminstone av pojkarna, och kunde få lida en omild medfart.
[...]
Förr lågo byns gårdar i en klunga; det är byahemmet i ordets reala mening. Vid enskiftet tvingades de, som fingo sina inägor på annat håll, att flytta ut: byn sprängdes även till sin yttre gestalt. Resultatet se vi, var vi resa i vårt land. Det finns intet land, där bebyggelsen är så spridd som i vårt. Den som rest i Mellaneuropas stora kulturländer eller i Sydeuropas mindre kultiverade och endast sett ut genom kupéfönstret, bör ha märkt, hur byarna ligger samlade och det odlade landet för övrigt är obebott på vida sträckor — jag tänker naturligtvis på trakter med rent lantliga förhållanden. Den spridda bebyggelsen i vårt land motsvarar en viss dragning till enstöringsliv hos svensken; man kan återfinna den hos torpare, som i mitten av förra århundradet byggde sin stuga en halv mil inne i skogen, fast de kunnat finna en jordlapp på närmare håll.
[...]
Numera ha dansbanor och nöjesplatser inrättats i var och varannan by och man klagar högljutt och icke med orätt över dansbaneeländet. Men man bör komma ihåg, att ungdomen i alla tider velat roa sig, och den skaffar sig sina nöjen på det sätt som är möjligt. Förr voro ungdomens nöjesliv och dess dans reglerade av traditionsbundna lagar; om dessa former sönderslagits och deras förutsättningar undanröjts, skall man skjuta skulden icke blott på ungdomen utan även på moderna åskådningar och samhällsförhållanden, som ej förmått att skapa nya former till ersättning för dem, som de avskaffat. De gamla formerna är döda med sina förutsättningar; de nya kunna endast så småningom arbeta sig fram, sedan en brådstörtad utveckling slagit det gamla i kras utan att sätta något nytt i stället. [...]
Huvudsaken är ej det yttre utan samlingen inom by och samhälle. Utan denna sakna alla välmenta försök förutsättning att lyckas. För den sortens omfattande och högröstat samhälleligt arbete, som vår tid älskar, finns här litet att göra. Saken måste överlåtas åt sig själv och folkets sunda instinkt, som det skedde vid den förra stora krisen i vår kulturs historia, brytningen mellan kristendom och hedendom; för vår tids smak är den också för litet allvarstyngd, men för folkets andliga välbefinnande och dess trevnad i sitt land är den av en betydelse, som knappast kan överskattas, åtminstone nu. Kräves ett bevis för ett sådant påstående, kan man hänvisa på de gamla folkliga årsfesterna, som fortlevt i århundraden efter att deras ursprungliga syftning och mening bortglömts. De ha hämtat sin livskraft ur den sociala samlingen inom byahemmet; orsak och berättigande hade de i det gemensamma arbetet, som de krönte och avslutade, såsom avspänning efter mödorna och avbrott och märkedagar i vardagslivets enahanda.
Så Martin P:son Nilsson för snart hundra år sedan. Och mycket har ju hänt sedan dess…