Anark

Den tyska tidskriften Sezession ges ut av det fristående Institut für Staatspolitik, grundat 2000 av de tongivande högerradikala akademikerna Götz Kubitschek och Karlheinz Weißmann. I senaste häftet (nr. 14, juli 2006, s. 26-29) publicerades en intervju med den amerikanske statsvetaren professor Paul Gottfried, verksam vid Elizabethtown College, Pennsylvania. Gottfried tillhör den rörelse som i USA brukar gå under beteckningen »paleokonservatism» — för att skilja den från den i dagsläget så aktuella »neokonservatismen». Jag har fått tidskriftsredaktionens tillåtelse att publicera en svensk översättning av denna intervju, som berör flera av de ämnen som redan debatterats här på motpol.

Intervjun gick i Sezession under titeln »Da geht alles zugrunde», vilket är professor Gottfrieds svar på intevjuarens näst sista fråga. 

*

Ni beskriver mångkulturalismens och skuldens politik som ett fenomen som existerar i alla västerländska nationer…

Gottfried: ja, men jag tror att fenomenet uppträder i Tyskland i sin renaste form. Man kan säga, att om man vill studera arten i dess idealform, då måste man bege sig till Tyskland.

Var uppträdde detta fenomen först?

Gottfried: Jag tror att fenomenet först har stått att finna hos oss i Förenta Staterna, redan under efterkrigstiden. Amerikanerna var redan då på det klara med att det existerade ett rasproblem i sydstaterna och på andra platser och man menade att regeringen måste ingripa och sätta sig mot rasismen. På sjuttiotalet kom den andra fasen, då man kom att garantera social rättvisa även för kvinnorörelsen och de homosexuella, inklusive särbehandling för dessa grupper. Samtidigt inledde tyskarna — av egen kraft, så att säga — den andra fasen av sin »omskolningsprocess», som Caspar von Schrenck-Notzing väl har kunnat påvisa i nyutgåvan av sin bok.* Tyskarna anammade alltså samma trend, fast med ett synnerligt eftertryck, synnerligen tillspetsat. De har inordnat sig i samma historiska process.

Vari ser Ni de djupare orsakerna till skuldpolitiken i de västerländska staterna?

Gottfried: Jag måste erkänna för er, att jag är starkt influerad av Nietzsche. Jag tror att andra civilisationer, på grund av sin brist på kärlek till nästan, inte hade kunnat frambringa ett sådant fenomen. Man kan säga, att det här utgör ett för den västliga civilisationen unikt, inneboende problem. Idag är den kristna ortodoxin döende, och det har bildats en efterföljdsreligion, som har gjort den kristna mentala kvarlåtenskapen till sin egen och använder den i ännu vidare utsträckning.

Är det en sjukdom hos den västerländska civilisationen?

Gottfried: Ja, fast det vore kanske alltför okristligt att säga så. Jag tror att mycket gott står att finna i kristendomen. Och en västerländsk civilisation utan kristendom vore otänkbar. Kristendomen har varit med att prägla och gestalta det bästa hos vår civilisation. Men när den kristna civilisationen går under, så kvarstår denna mentala rest, ur vilken skuldpolitiken i allmänhet och mångkulturalismen i synnerhet kan fortsätta att nära sig.

Men i Förenta Staterna förekommer dock starka kristna rörelser?

Gottfried: De kristna fundamentalisterna i Förenta Staterna låter sig utnyttjas. När man till äventyrs vill bistå israelerna i mellanösternsammanhang, så kan man lätt elda upp de kristna för detta. Jag tror att de neokonservativa har en helt skeptisk, nykter och till och med cynisk syn på de kristna. De tror att de kan omforma kristendomen, så att den kan approprieras för deras räkning. Och det har de också i Förenta Staterna fullständigt lyckats med. De flesta kristna fundamentalister försvarade energiskt och engagerat kriget i Irak. De trodde att soldaterna i Irak kämpade för kristendomen. De är ganska svagsinta, enligt min mening. Kriget förs ju i det modernas tecken, i kvinnorörelsens och inte minst i sekularismens. Man försöker göra slut på de teokratiska staterna och omstöpa allt efter amerikansk, sekulär förebild. Jag håller de neokonservariva för bärare av de senmoderna respektive de massdemokratiska postmoderna — till skillnad från de borgerligt moderna och de borgerliga tänkesätten, om vilket min redan bortgångne vän Panajotis Kondylis har skrivit utförligt.

I Förenta Staterna inordnas Ni under den intellektuella beteckningen »paleokonservativa» — till skillnad från de »neokonservativa». De amerikanska gammelkonservativa grundövertygelserna låter sig visserligen knappast överföras till en tysk kontext utan att drabbas av misstanke om en alltför stor närhet till nationalsocialismen. Ni härstammar själv från en familj av österrikiska judar, som flydde till USA för just denna nationalsocialism. Ser ni en motsägelse i detta?

Gottfried: Förvisso, om ett parti av paleokonservativa, som spjärnade mot alla gängse trender, idag hade stått att finna i Tyskland, så skulle de säkerligen ha ådragit sig samma skymfer som nu NPD gör. De paleokonservativa i Förenta Staterna måste dock betraktas mot bakgrund av den amerikanska historien, som ju inte vet av den gamla europeiska adelskonservatismen. I anslutning till Panajotis Kondylis låter de sig även betecknas som »gammelliberaler». De har inte en nationalistisk inriktning, utan önskar hellre se en lokalt förankrad politik. De är motståndare till statsimperialismen. De försökte inskärpa för de amerikanska medborgarna att de bör avhålla sig från imperialistiska krig. Det säger sig självt, att de motsatte sig utvidgningen av den federala staten. De försöker dra tillbaka allt till en samhällelig nivå. Allt som angår medborgarna borde i bästa fall skötas på denna lokala nivå. Ett undantag fanns i debatten om tullpolitiken. Förordandet av tullar går inte helt att förena med en opposition mot en federal politik som bedrivs ovanifrån nedåt. Dock härrör det finansiella stödet för gammelhögern i huvudsak från sydstaterna, och där lever man av textilindustri, vilken hotas av billig import från tredje världen.

Den oundvikliga frågan: ser Ni någon utväg ur de västerländska nationernas nuvarande kris?

Gottfried: För att tala helt öppet, i nuläget ser jag ingen utväg. Jag tror dock, att denna historiska process förr eller senare måste avbrytas. Mångkulturalismens konsekvenser är fruktansvärda. Och jag fasar när jag tänker på, att vår civilisation — även de kvarlevor av den borgerliga civilisation som jag själv ännu upplevde som barn — redan har gått om intet. Jag tror att vi sitter helt i klistret. Men man måste finna en utväg, man måste tänka ut ett nytt styrelseskick. Där är jag helt överens med Karlheinz Weißmann. Det moderna samhällets förensligade individer, som försöker att fortsätta existera utan rötter i någon gemenskap, är endast ett undantag i den mänskliga historien.

Vad kan vi intellektuella göra i denna situation?

Gottfried: Man måste fortsätta, som konservativ, som liberal. Man måste naturligtvis utkämpa den redan tillkännagivna kampen. Och jag måste säga, att jag inte ångrar att jag offrat min egen karriär för mina ideal. Jag skulle göra det igen. Vad som dock stör mig är försöken hos många konservativa, händelsevis hos mina katolska kollegor, att ställa upp samhälleliga värden, att arbeta sig fram på ett rent tankemässigt plan, utan att akta på de föränderliga sociologiska grundlagarna. Det är ett helt abstrakt, verklighetsfrämmande företag att tänka ut en konservatism åt sig — eller som min vän Hans-Hermann Hoppe, att utgå från en fullständigt påhittad enskild individ i urtiden, som redan vore utrustad med ett helt modernt medvetande, som ville förvärva egendom och så vidare. Jag tror att det är omöjligt att framkasta goda politiska koncept utan att ge det sociala sammanhanget vederbörlig beaktning.

Var kommer den massdemokratiska, mångkulturella managementstaten slutligen att fallera?

Gottfried: Vid ett övermått av minoriteter. Ett övermått av uppdrag, att integrera dessa minoriteter. Det går inte att åstadkomma. Man försöker anbefalla särbehandling för minoriteterna, och beaktar inte när de förtrycker sina kvinnor, begår brott och gör annat som inte är tillåtet i denna form för majoritetsbefolkningen. När man försöker binda samman dessa minoriteter så långt att en anpassning av grupperna kunde åstadkommas, så kommer man att överanstränga sig. Därmed har man tagit på sig alltför mycket, och jag tror att den terapeutiska staten av denna anledning med nödvändighet måste haverera — dock inte nödvändigtvis även den socialdemokratiska välfärdsstaten. Jag måste framhålla denna skillnad. Välfärdsregering har funnits i Tyskland sedan Bismarck. Man måste räkna med det som är givet, och jag tror att befolkningen alltmer är och kommer att bli hänvisad till staten, därvidlag går inget att rubba. Tyvärr. Regeringen förser den tyska befolkningen med allehanda förmåner, pensioner och så vidare. Det låter sig inte så lätt förändras. Jag vet att det råder obalans mellan förvärvsarbetare och pensionärer. Jag förstår det mycket väl. Men vad jag inte kan föreställa mig är en upplösning av denna statsform. Det är idag inte tänkbart. vad som måste haverera — eller vad jag hoppas havererar, är de terapeutiska aspekterna på denna statsform.

Tror ni då inte att ännu-majoritetsbefolkningen i de västerländska nationerna snart själv är en minoritet? Och när de nuvarande minoriteterna är i majoritet, vem har då intresse av att ändra på situationen?

Gottfried: Men där måste dock stridigheterna blossa upp. Jag hoppas att den vita majoriteten vid någon bestämd punkt kommer att göra slut på detta äventyr. Och att man kommer att insistera på att å det snaraste skicka iväg de minoriteter, som kommit hit med orätt. Det måste även ske i Förenta Staterna. Bägge stora partier bemödar sig att inte befatta sig med dessa ömtåliga problem, men de måste göra det. Hos oss är detta idag den trängande stridsfrågan i amerikansk politik. Jag hoppas att de illegala som begår brott eller jobbar svart inom en förutsebar framtid kommer att börja avvisas rigoröst. Och i anslutning även de övriga illegala. Slutligen gäller det att komma bort från invandringen.

Vad händer om detta ändå inte sker?

Gottfried: Då går allting under. Och det kan hända! Jag försöker att ge er en optimistisk bild. Men jag fruktar att man inte kommer att kunna ändra på vekheten i tid. Uppenbarligen är jag mer lagd åt pessimism. Det hänger samman med min tysk-judiska natur.

Under vilken fana borde majoritetsbefolkningen förenas vid tvivelsmål?

Gottfried: Jag vet att många människor från Östtyskland röstar på vänsterpartiet, och det eftersom de är övertygade om att detta parti sörjer för dem väl och överöser dem med förmåner. Å andra sidan är de inte tillfreds med invandringsproblemen och de blir alltmer uppretade och förbannade. Vad som förvånar mig är oförmågan hos majoritetsbefolkningen att se ett sammanhang mellan sitt eget röstande på vänstern och invandringsproblemens tilltagande. Detta sammanhang måste tränga sig ut i offentligheten. Därför röstar nu många på ett högerinriktat och med doften av »fascism» behäftat parti, vilket verkligen tar ställning.

*Caspar von Schrenck-Notzing, Charakterwäsche : die Politik der amerikanischen Umerziehung in Deutschland. Aktualisierte Ausg. Frankfurt/M, Berlin: Ullstein, 1993 [övers. anm.].

 [Red. En annan intervju med Gottfried, ur ett huvudsakligen amerikanskt perspektiv, står att finna här.]

 [Red. 19 sept. Oskorei har skrivit om Gottfrieds After liberalism här.]