We are not amused. Eller?
*
Paul Valéry, igen.
På en slump och med blyerts
till Valéry Larbaud.Genua, kattornas stad. Mörka prång.
Man bevittnar dess kontinuerliga uppbyggande alltifrån det trettonde århundradet till det tjugonde.
Den ligger där, färdig att beskåda och medveten om sig själv; kontinuerligt förtrogen med sitt hav, sin klippa, sina skiffertak, sitt tegel, sin marmor, i ständig verksamhet mot sin bergssluttning. — Amerikansk sedan Kolumbus.
Konstverkens oerhörda tråkighet — mindre i Genua.
Konformiga kullar, krönta av helgedomar — dunkel grönska.
Skära skallror, ljusa små tänder, vackert belägna små hus.
Sluttningar i 45°, koner och skugga.
Där bakom Monte Fascio, i elefantens allmänt grå- och skäraktiga färg.
Gränder. Här leker otaliga barn kring fattiga h….., som nakna eller halvnakna sitter utställda till salu framför sina öppna rum. Här råder en prostitution, motsvarande gatuförsäljningen. De säljer sin natur på samma sätt som grannkvinnan sina kastanjer, sina fikon, sina väldiga, gyllenbruna kakor beströdda med kikärtsmjöl. Man går in i det myllrande livet i dessa djupa gränder som om man skulle stiga ner i havet, i det svarta djupet av en sällsamt befolkad ocean.
Känsla av arabisk saga. — O, koncentrerade dofter, iskalla dofter, droger, ost, kaffe som ligger i brännaren, ljuvlig, fint rostad kakao, vars bitterhet slår emot en… Snabba gatugängare på denna marmor, räfflad med mejsel. — Upp mot höjderna klättrar de smala gatorna, smyckade med bårder av tegel och kullersten. — Cypresser, små domer, munkar.
Doftande kök. — Dessa jättelika tårtor, kikärtsmjöl, sammansättningar, sardiner i olja, hårdkokta, inbakta ägg, spenatkakor, flottyrstekt fisk. — Denna mycket gamla kokkonst.
En skiffergruva är vad det är, Genua.
*
Ingen är okänslig för komplimanger. Där är ingen skuldlös utom den sjuke.
Det är som om den mänskliga plantan slog ut i blom under lovorden. Man ser hur den vämjeliga blomman öppnar sig och bladverket skälver. Det är en kittling med djupverkan, som en del människor utövar med lätt handlag. Den påverkar även den erfarne och framkallar en välvillig inställning, om bara den som ger behandlingen är tillräckligt skicklig och indirekt.
Den erfarne råkar i uppror vid beröringen och vägrar att foga sig efter denna vällust, på samma sätt som kroppen skulle reagera för en kunnig kurtisans långsamma tillvägagångssätt. Men själva detta uppror är en ljuv yttring av högmod, som härleder sig ur känslan av att alltid vara förtjänt av större beröm än allt beröm som skänks.
Och i och med denna reaktion gör egenkärleken ingenting annat än förvandlar sig till sig själv.
*
Den största tänkbara äran är en ära, som alltid kommer att förbli okänd för den, som vederfares den.
Den består i att åkallas i hemlighet, att uppträda i en okänd människas fantasi och bli infogad i hennes hemligaste tankar för att vara hennes vittne, domare, herre, fader och heliga tvång. Detta är den mystiska ära jag menar, och jag vet att den finns, därför att jag har förlänat den åt några få, utan att ens de levande bland dem har kunnat ha en aning om den.
