Anark

25 november 2006

Liket lever. Exorcism: Valéry

Sparat under: excerpter, metabloggigt, personligt — Lugudek @ 2:15

We are not amused. Eller?

*

Paul Valéry, igen.

På en slump och med blyerts
                    till Valéry Larbaud.

    Genua, kattornas stad. Mörka prång.
    Man bevittnar dess kontinuerliga uppbyggande alltifrån det trettonde århundradet till det tjugonde.
    Den ligger där, färdig att beskåda och medveten om sig själv; kontinuerligt förtrogen med sitt hav, sin klippa, sina skiffertak, sitt tegel, sin marmor, i ständig verksamhet mot sin bergssluttning. — Amerikansk sedan Kolumbus.
    Konstverkens oerhörda tråkighet — mindre i Genua.
    Konformiga kullar, krönta av helgedomar — dunkel grönska.
    Skära skallror, ljusa små tänder, vackert belägna små hus.
    Sluttningar i 45°, koner och skugga.
    Där bakom Monte Fascio, i elefantens allmänt grå- och skäraktiga färg.
    Gränder. Här leker otaliga barn kring fattiga h….., som nakna eller halvnakna sitter utställda till salu framför sina öppna rum. Här råder en prostitution, motsvarande gatuförsäljningen. De säljer sin natur på samma sätt som grannkvinnan sina kastanjer, sina fikon, sina väldiga, gyllenbruna kakor beströdda med kikärtsmjöl. Man går in i det myllrande livet i dessa djupa gränder som om man skulle stiga ner i havet, i det svarta djupet av en sällsamt befolkad ocean.
    Känsla av arabisk saga. — O, koncentrerade dofter, iskalla dofter, droger, ost, kaffe som ligger i brännaren, ljuvlig, fint rostad kakao, vars bitterhet slår emot en… Snabba gatugängare på denna marmor, räfflad med mejsel. — Upp mot höjderna klättrar de smala gatorna, smyckade med bårder av tegel och kullersten. — Cypresser, små domer, munkar.
   Doftande kök. — Dessa jättelika tårtor, kikärtsmjöl, sammansättningar, sardiner i olja, hårdkokta, inbakta ägg, spenatkakor, flottyrstekt fisk. — Denna mycket gamla kokkonst.
    En skiffergruva är vad det är, Genua.

*

    Ingen är okänslig för komplimanger. Där är ingen skuldlös utom den sjuke.
    Det är som om den mänskliga plantan slog ut i blom under lovorden. Man ser hur den vämjeliga blomman öppnar sig och bladverket skälver. Det är en kittling med djupverkan, som en del människor utövar med lätt handlag. Den påverkar även den erfarne och framkallar en välvillig inställning, om bara den som ger behandlingen är tillräckligt skicklig och indirekt.
    Den erfarne råkar i uppror vid beröringen och vägrar att foga sig efter denna vällust, på samma sätt som kroppen skulle reagera för en kunnig kurtisans långsamma tillvägagångssätt. Men själva detta uppror är en ljuv yttring av högmod, som härleder sig ur känslan av att alltid vara förtjänt av större beröm än allt beröm som skänks.
    Och i och med denna reaktion gör egenkärleken ingenting annat än förvandlar sig till sig själv.

*

    Den största tänkbara äran är en ära, som alltid kommer att förbli okänd för den, som vederfares den.
    Den består i att åkallas i hemlighet, att uppträda i en okänd människas fantasi och bli infogad i hennes hemligaste tankar för att vara hennes vittne, domare, herre, fader och heliga tvång. Detta är den mystiska ära jag menar, och jag vet att den finns, därför att jag har förlänat den åt några få, utan att ens de levande bland dem har kunnat ha en aning om den.

21 november 2006

Haavoittunut enkeli

Sparat under: konst — Lugudek @ 9:16

Hugo Simbergs mest kända målning.

Sårad ängel

18 november 2006

Reptilhjärnans ideologi

Sparat under: (meta-)politiskt, historiskt — Lugudek @ 15:47

Läste en intressant artikel om den katolska kyrkans s.k. Index — kort för Index librorum prohibitorum, tror jag, listan över förbjudna böcker.

Den första Index-boken publicerades under påven Paulus IV år 1559, mitt i motreformationens tid. Det tog fyra sekler innan Index avskaffades av påven Paulus VI, år 1965. Paulus i början och Paulus i slutet. Tidningen Kulturens Guido Zeccola skriver här om en censurs historia.

[...]

Den aktuella kulturella dekadensen i vissa länder, som t ex Spanien men framförallt Italien, härstammar från den tiden. För att kunna undvika att böcker och idéer skulle komma från andra länder introducerades stränga tullkontroller. Kyrkans övervakningspolitik stöddes av många makthavare som i den såg en möjlighet att bli av med sina fiender. I vissa fall var straffen för dessa »boklangare» väldigt hårda. Fram till en bra bit in på 1600talet kunde man bli dömd till döden för detta brott.

Detta betydde att blomstringen av universitet, skolor, filosofi och nytt tänkande som hade varit så stor och så betydande under 1300-1500talen fick ett plötsligt avslut.

Konsekvenserna av förtrycket kan även förklara det ekonomiska och sociala gapet som fanns åtminstone fram till mitten av 1800talet mellan t ex Italien och andra länder där den katolska kyrkan inte hade makt. Boken blev någonting som man skulle undvika, någonting som överhuvudtaget tillhörde Satan. Det förklarar kanske varför vissa sydeuropéer inte har bokläsningen som vana ännu i våra dagar.

Många intellektuella — som redan hade en viss tendens till ”kurtisanism” anpassade sig till de nya reglerna — med några undantag för filosofer som Vico och författare som Cuoco och Parini.

I Nordeuropa uppmanade den reformata kyrkan till bibelläsning medan den folkliga enkelheten, det vill säga analfabetismen, främjdes i södra Europa (Italien, Spanien, Frankrike). Allt det som genom böcker och tidningar hade kunnat bidra till utveckling av kultur och samhälle i dessa länder sågs med misstänksamhet och censurerades.

[...]

En bit in på 1900talet riskerade teologerna inte bara att förlora sina jobb, utan att också bli bannlysta. Ett exempel: fransmannen Alfred Loisy, irländaren Gorge Tyrrell och italienaren Ernesto Buonaiuti – detta för att de använde den bibliska exegesen i lärandet. Idag främjar den katolska kyrkan det exegetiska lärandet överallt.

Vad som slår mig är på hur infantila, reptilartade grunder ideologiska hållningar vanligen uppstår. Luthers reformation utgick ju från textens primat, Bibelns företräde framför den kyrkliga traditionen. Man gick sålunda tillbaka på den bibliska grundtexten, det hebreiska gamla testamentet och det grekiska nya, istället för att följa den latinska Versio Vulgata. Man börjar studera bibeltexten och kyrkofäderna i detalj, s.k. exeges. Än idag har vi på svenska universitet professurer i Gamla och Nya Testamentets exeges vid de teologiska fakulteterna.

Vad gör då den katolska kyrkan? Jo man definierar sin egen hållning utifrån fiendens, protestantismens, och gör i alla avseenden på rakt motsatt sätt i förhållande till denna. Man förbjuder studiet av grekiska vid teologiska fakulteten i Sorbonne på 1500-talet. Man ser med misstänksamhet på all läsning, all bildning. Och detta i de länder — Italien, Spanien — som just hade återupptäckt det klassiska arvets rikedom, och producerat mästerverk efter mästerverk som faktiskt överträffade det mesta av det klassiska i skönhet och intellektuell styrka. Petrarca, Boccaccio, Cervantes, renässanshumanisterna — nu måste locket på och böckerna stängas och låsas in. Varför? Jo, för att fienden tycker om böcker.

Det slår mig att det är likadant med så mycket av mänskligt ideologiskt tänkande. Man tänker inte: vad är gagneligt, vad är bra, vad bör göras utifrån ett verklighetsperspektiv, utan det primära är: vem är fienden? Vad tycker han? Aha! Alltså tycker vi på motsatt vis.

Mekanismerna ligger nog i själva verket djupt inbäddade i det mänskliga psyket. Redan David Hume påpekade ju att förnuftet är slav åt lidelsen. Man kunde på modern neurologisk fason formulera det som så, att cerebrala cortex är slav åt reptilhjärnan: den svartvita, dualistiska distinktionen mellan vän och fiende kommer först, därefter rationaliseras förhållandet medelst ideologiskt tänkande.

Två »huvudfiender» för de flesta moderna politiker är socialismen och nationalismen. Man måste till varje pris, i varje enskild fråga, tycka annorlunda än Hitler och Stalin. Absurditeten i ett sådant förhållningssätt torde inte behöva påtalas. Inte desto mindre flyttar tiotusen icke assimilerbara asiater och afrikaner till Sverige varje år, därför att politikerna vill vara emot Hitler.

15 november 2006

Fredmans epistel N:o 81

Sparat under: litteraturhistoriskt, musik, personligt, poesi — Lugudek @ 22:24

CMB

 *

Torstig var hon och uttorstig är jag;
    Vi ä’ torstiga alla.

[gv data="K8YjRl-QqNM"][/gv]

09 november 2006

Antikrist låter halshugga de lärde

Sparat under: (meta-)politiskt, historiskt, konst — Lugudek @ 10:06

En liten illustration av vart vi är på väg. [Red. 22 nov.: business as usual]
 Illumination ur Velislai biblia picta (Tjeckien, trettonhundratal)

08 november 2006

American guitars

Sparat under: musik, personligt — Lugudek @ 12:41

     You killed your European son
     You spit on those under twenty-one
     But now your blue cars are gone
     You better say so long
     Hey hey hey, bye bye bye

     You made your wallpapers green
     You want to make love to the scene
     Your European son is gone
     You’d better say so long
     Your clowns bid you goodbye

*

No song unheard
[gv data="HNt-zHqOP5E"][/gv]

Waiting for the man
[gv data="5rhiqI6PlTo"][/gv]

European son
[gv data="35d_XTvoS0E"][/gv]

Sometimes salvation
[gv data="V62vhTIYp90"][/gv]

Red. Se även här.

05 november 2006

Bönderna

Sparat under: (meta-)politiskt, historiskt — Lugudek @ 12:18

Hör på radion ett reportage om Afrika. Man hävdar att ett av de underliggande problemen med svälten söder om Sahara är att bönderna har en så låg status och så litet inflytande. De är ofta djupt föraktade av den urbana befolkningen. »Vad gör din far», frågar reporten en stadsbo. (Förläget) »Han krattar jorden.»

Det finns ett och annat i-världen bör skämmas över i sitt historiska förhållande till Afrika, men allra mest fördärvligt har förmodligen varit exporten av denna syn på själva grunden för vår existens. Snabba pengar, kapitalism, modernitet, historielöshet, individualism, hela det sköna glittrande frätande gasmoln som ligger över själva grunden, över jorden, livet, årstidernas gång, alstringen, kärleken. Det snabbar upp allting, men urholkar samtidigt denna grund, tills dess allting slutligen faller samman i blod, svält och kaos. Till skillnad från afrikanerna har vi i nordeuropa haft, och har, en stark och självständig bondeklass som ännu när oss och håller oss flytande när de s.k. eliterna sviker.

Drivs med Wordpress