Uppdaterad den 20 juli 2007.
Hölderlins »Germanien» är en mycket svår dikt, på såväl ett grundläggande syntaktiskt och semantiskt plan som på ett djupare exegetiskt. Den är dock ett av den tyska nationalismens vackraste uttryck, beläget i romantikens blomstrande ungdom och vår (skriven under något av 1800-talets första år), där den fortfarande stod rätt stadigt med rötterna i klassicismen och sålunda, med vissa förbehåll, kunde hålla blicken fäst vid sinnenas och mytens verklighet snarare än filosofiska abstraktioner och det hägrande »bortom».[1] Det var inte utan tårar jag lyckades stava mig igenom och begripa, vad de mest dramatiska passagerna ville säga.
Jag började för övrigt knåpa med denna dikt med anledning av religionsdebatten hos Oskorei för ett tag sedan.
Nätutgåvor av »Germanien»:
http://www.dichterseiten.de/H0366lderlin–Germanien.html
http://gutenberg.spiegel.de/hoelderl/gedichte/germanie.htm
http://www.thokra.de/html/hold11.html#a200
http://patrick75.site.voila.fr/fh_ov_GERM.html
http://www.geocities.com/patrick_g75/fh-o-GERM.htm
http://www.geocities.com/patrick_g75/fh-o-GERM.htm
*
GERMANIEN
Ej dem, de saliga som visat sig,
de gudabilder i det gamla landet,
dem får jag ej anropa mer, men dock
ni hembygds vatten! Här med er,
här klagar hjärtats kärlek, vill ej annat,
det heligsörjande. Då full av väntan ligger
och som i heta dagar landet,
försjunket, omskuggat idag
ni längtande! Oss aningsfull en himmel.
Full är den utav löften, syns dock även
mig hotfull, likväl vill jag hos den stanna.
Och åter skall min själ ej mera fly
till er, förgångna! Som är mig alltför kära.
Ty att ert sköna ansikte få se
som var det förr, jag fruktar, dödligt är,
och knappast tillåtet att döda åter väcka.
Bortflyende gudar! Även ni, ni härstädes, var då
mer verkliga och hade eran tid!
Förneka vill jag intet här och intet bedja.
Ty när det slut är och när dagen slocknat,
då drabbas prästen först, men gärna följer
sen templet honom, bilden och dess sed
till mörkrets land och intet syntes längre.
Blott som ur graveldsflammor drager då
en gyllne rök bortöver ovan, sagan,
den skymmer oss nu tvivlande om huvudet
och ingen vet vad som har skett. Det känns
som skuggorna av dem som en gång varit,
de gamle, nu till jorden återkommit.
Sen tränger sig de på som komma skall
och gudamänskors helga skara
dröjer ej längre kvar i himlens blånad.
Re’n grönskar ju, i en råare tids förspel
för dem fostrad, fältet, och beredd är gåvan
till offret, dal och strömmar ligger
vidöppna runt de profetiska bergen,
så att långt in i orienten skåda
mannen förmår, och av dess förvandlingar honom mångt berör.
Men ur etern faller
den sanna bilden, gudaorden strömmar
för honom oräkneliga och det dånar i lundens mitt.
Och örnen som från Indus kommer
och över Parnassos’
snöklädda toppar flyger, högt över Italiens
offerkullar, söker det glada bytet
åt fadern, ej som förr, i flykten övad
den gamle, han störtar slutligen jublande
över Alperna och ser de mångartade länderna.
Prästinnan, Gudomens mest stilla dotter
som alltför gärna tiger i djup enfald,
han söker henne, som med öppna ögon skådade
som om hon ej förstod, när nyss en storm
dödshotande över hennes huvud röt;[2]
men barnet anade där något bättre;
till sist uppstod häpnad vitt i himlen
ty där ett stort i tron, likt henne själv,
var den välsignande, den höga makten;
de sände budbäraren därför, han fann henne strax
och tänkte leende: dig, okrossbara, måste
ett annat ord utpröva, och han ropade högt,
ynglingen, skådande Germania:
»Du är det, utvald,
allkärleksfull och vorden stark
att bära framgång tung,
sedan den stund, då i skogen av dold, blomstrande vallmo
full av ljuv slummer drucken du ej
på mig gav akt, länge förrn även de ringare kände
jungfruns stolthet och undrade, vems du var och varifrån,
dock visste du det inte själv. Jag misstog mig ej,
och hemligen, när du drömde, lämnade
jag åt dig när jag mitt på dagen gick ett vänskapstecken,
jordens blomma åter och du talade ensam.
Dock fullhet av gyllene ord sände du även,
lycksaliga! med strömmarna och de kväljde outtröttligt
allt på sin väg. Ty just, som av den heliga,
Modern är av allt, [och bär avgrunden]
Den fördolda eljest nämnd av människor,
så av kärlek och lidelse full
och full av aningar hos dig
och full av frid din barm.
O drick av morgonluften
tills dess du öppen är,
och nämn, vad inför dina ögon står,
ej längre må hemlighet förbli
det outtalade,
sedan det lång tid har beslöjats;
ty skammen hopas hos de dödliga,
att tala därför är den mesta tiden
även klokt, om gudar,
var dock mer överflödigt? då ljudligare källor,
guldet, och öppen är förtörnan vorden i himlen,
måste mellan dag och natt
en gång en sanning uppenbaras.
Trefaldigt omskrive du den,
dock outtalad även, som den är där,
oskyldige, måste den förbli.
O nämn, du dotter av den helga jord,
modern en gång. Det forsar vatten på hällen
och vädret i skogen, och hos själva namnet
dånar ur forntiden det förgånget gudomliga åter.
Så annorlunda! Och riktigt glänser och talar
framtiden ur fjärran glädjefull.
Men i tidens mitt
lever fridsamt med vigd
jungfrulig jord etern,
Och gärna, till åminnelse, är de
De behovlösa, de,
Gästfria hos de behovslösa,
vid dina helger,
Germania, där du prästinna är
och vapenlös ger råd i kretsen
av konungar och folk.»
*
Heidegger har skrivit en lång essä om dikten.[3] Som jag förstår den tycks det vara ett slags allegori över hur gudamakten eller »världssjälen», när forntidens kulturer viker tillbaka (»det gamla landet» — Indus, Parnassos, Italiens höjder), bortom alperna finner det heliga Germanien redo att ta över där de gamle lämnade av. Germanien symboliseras av den unga flickan, prästinnan, som i helig enfald är stark nog i anden att inte frukta naturens rasande makt, utan ser utforskande rakt in i den dödshotande stormens hjärta — »es ahnete das Kind ein Besseres» –-
Budbäraren, den leende ynglingen, är förstås Hermes, Mercurius: en gud eller om man så vill en arketyp för rörelse och förändring; han överlämnar jordens blomma från de gamla kulturerna till det uppvaknande Germanien (jfr Jacob Burckhardt, fragment 2 om forntidens historia, sista stycket).
Den senare hälften av dikten, i synnerhet de två sista stroferna, är mycket dunkel, och översättningen tentativ.
På ett ytligt plan kunde man kanske säga att dunkelheten förebådar modernismens konstspråk — Hölderlin har varit ett av de moderna litteraturvetarnas stora favoritobjekt — men det må vara ett mycket ytligt. Troligtvis har diktaren snarare blickat dryga tvåtusen år tillbaka i tiden och tagit intryck av Platons/Sokrates’ yttranden om den inspirerade diktaren, i synnerhet den dithyrambiske poeten, som gripen av gudens vanvett inte vet vad det är han säger. Denna inspirerade dunkelhet förekommer i synnerhet i Hölderlins sena, i »pindariska», dithyrambiskt fria versmått skaldade oden.
Noter:
[1] Andra skulle säga att de nationalromantiska segerlagrarna går till mannen i den motsatta änden av den tyska romantikens drömportal, den store besvärjaren i senromantikens gudaskymning och dekadensens ljussprängda dunkel, och jag skulle inte kunna protestera. Det är kanske fashionabelt i vissa kretsar att säga att man aldrig förstått sig på tysk senromantisk konstmusik; i mitt fall stämmer det tyvärr, till min smärta, då min grovhet fjärmar mig från åtminstone tre av den handfull litterära prosaister jag avgudar — Proust, Nietzsche och Thomas Mann var alla obotliga wagnerianer. (Nietzsche som bekant mot sin vilja, men bevarade dokument visar att han ingalunda ens på det yttersta kunde slita sig lös. Thomas Mann skriver om det i Betrachtungen eines Unpolitischen.)
[Tillägg 20 juli: Det är alltså de stora prosaisterna som är wagnerianer. Nikanor Teratologen lär vara ett annat exempel. Tolkien ska ha hatat Wagner, formulerat hela Sagan om Ringen som en anti-Wagner, vilket ju är samma sak.
Det är ju självskrivet: vad skulle en poet göra med Wagner? Tranströmer skrev en rad om Haydn vill jag minnas, Ekelöf lyssnade i sin ungdom på Stravinsky och Vivaldi. Sedan säkert Mozart.
Wagners musa är inte Melpomene, den tragiska, som han kanske själv inbillade sig, utan Kalliope, epiken. Wagner är den episke kompositören: Ringen, Parsifal, Mästersångarna, bara titlarna vittnar om epik i dess renaste, mytiska form. Musikens struktur är även episk, vilket jag borde försöka demonstrera när jag har lyssnat lite mer på Wagner.]
[2] Jfr Pindaros, Nionde pythiska odet 30–32 (Apollon till Cheiron om Cyrene, när han ser henne brottas med ett lejon):
Se och häpna över kvinnans mod och stora styrka,
hur hon med huvudet utom fruktan driver kampen,
hur flickan ovan mödan håller
hjärtat. Av skräck stormar ej sinnet.
[3] »Hölderlin: Germanien/der Rhein», från vintern 1934/35, står att finna i Gesamtausgabe vol. 39 (Herausgegeben von Suzanne Ziegler, 1980, 2. durchgesehene Aufl. 1989, 3. unveränderte Aufl. 1999, XII, 296 Seiten). Jag har översatt ett utdrag ur inledningen här.
* * *
Med aningen säkrare fötter på jorden står dikten »Återkomst till hembygden», som jag inte översatt själv — den återfinns i den samling översättningar av Elof Hellqvist, varifrån tidigare hämtades några fornnordiska skaldestycken. Den som tycker sig ana en och annan krystad vändning skall veta att översättningen är ett kraftprov: dikten är författad på ett ganska komplicerat aeoliskt versmått — alkaisk strof, om jag inte misstar mig — som Hellqvist följer till punkt och pricka.
Denna dikt är särskilt intressant som den är en direkt avkomling av den tradition vi behandlade tidigare: dikten till fosterlandet eller hembygden, i synnerhet anförd vid återkomsten till hembygden, som Catullus kan ha uppfunnit med sin hälsning till Sirmio. Det råder inget tvivel om att Hölderlin känner till Catullus’ dikt, han har till och med infogat allusioner till en eller två andra av veronaskaldens mest kända mästerstycken, liksom för att intyga sin skuld. Förmodligen har diktaren hoppat över Petrarca (för att inte nämna vår egen Skogekär Bergbo) — den latinska renässanspoesin stod vid den här tiden mycket lågt i kurs hos romantiskt sinnade tyskar.
*
ÅTERKOMST TILL HEMBYGDEN
I milda fläktar! Bud från Italien,
och du med dina popplar, min älsklingsflod,
I solbelysta berg och alla
böljande höjder, jag hälsar Eder.
Du stilla vrå! I drömmen jag skådat dig,
då dagen dyster bleknat, i längtans kval,
och du mitt hem, och I kamrater,
kullarnas ekar, I välbekanta.
Hur länge, ack, hur länge, sen barnets ro,
sen ungdom, lust och kärlek för alltid svann!
Dock du, mitt fosterland, du helga,
tåliga, se, du har trogen blivit.
Att de med dig må lida, må glädja sig,
du fostrar dina barn och du manar dem
i drömmen att dig minnas, när de
fjärran från hemmet kring världen irra.
Och när begärens stormar ej rasa mer,
när oron domnat bort i den unges barm,
och ödets dom han stilla bidar,
vänder han, renad, till dig tillbaka.
Farväl då, ungdomsdagar, du kärleksstig,
av rosor prydd, och vandringens långa år,
farväl! Och tag och signa du min
levnad, o hembygdens himmel, åter.
Tämligen kostlig ironi: den arme Hölderlin såg fosterjorden och hembygden som sin sista tröst i livet…
I milda fläktar: jfr Catullus 46 Iam ver egelidos refert tepores
Farväl då … farväl! Och tag och signa…: jfr Catullus 101 Accipe fraterno multum manantia fletu / Atque in perpetuum, frater, ave atque vale.
*
RÜKKEHR IN DIE HEIMATH (sic: fr. Hölderlin-Gesellschafts hemsida)
Ihr milden Lüfte! Boten Italiens!
Und du mit deinen Pappeln, geliebter Strom!
Ihr woogenden Gebirg! o all ihr
Sonnigen Gipfel, so seid ihrs wieder?
Du stiller Ort! in Träumen erschienst du fern
Nach hoffnungslosem Tage dem Sehnenden,
Und du mein Haus, und ihr Gespielen,
Bäume des Hügels, ihr wohlbekannten!
Wie lang ists, o wie lange! des Kindes Ruh
Ist hin, und hin ist Jugend und Lieb’ und Lust;
Doch du, mein Vaterland! du heilig-
Duldendes! siehe, du bist geblieben.
Und darum, daß sie dulden mit dir, mit dir
Sich freun, erziehst du, theures! die Deinen auch
Und mahnst in Träumen, wenn sie ferne
Schweifen und irren, die Ungetreuen.
Und wenn im heißen Busen dem Jünglinge
Die eigenmächt’gen Wünsche besänftiget
Und stille vor dem Schiksaal sind, dann
Giebt der Geläuterte dir sich lieber.
Lebt wohl dann, Jugendtage, du Rosenpfad
Der Lieb’, und all’ ihr Pfade des Wanderers,
Lebt wohl! und nimm und seegne du mein
Leben, o Himmel der Heimath, wieder!
Friedrich Hölderlin, Hågkomst
