Anark

24 februari 2007

Götz Kubitschek: Nypreussiskt manifest i Junge Freiheit

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt, översättningar — Lugudek @ 18:41

När man en gång för alla trodde att den tyska veckotidningen Junge Freiheit hade somnat in i en sentimental, tillbakalängtande borgerlig biedermeyerkonservatism, så kommer de hux flux med ett djävulskt uppkäftigt temanummer om Preussen (nr 9/2007, 23 feb.). Inte nog med det, på mittuppslaget i kulturdelen presenterar Götz Kubitschek, den heroiske sexbarnsfadern, bokförläggaren och Karlheinz Weissman-lärjungen, ett nypreussiskt manifest. Det översätter vi här idag.

Götz Kubitschek

Götz Kubitschek

Likväl: Preussen!
Tio teser om den preussiska typen, om valpreussaren och om staten

Tes 1:
Till den »preussiska typen» kommer man idag inte genom födsel i en stat och den därigenom tvångsmässigt resulterande statsuppfostran, utan genom ett val. Valpreussaren har funnits sedan Preussen uppstod — och därutöver för alltid framgent, trots att Preussen inte längre existerar.

Tes 2:
Valpreussaren av idag har ej längre någon hemort. I vår stat, som är motsatsen till Preussen, kan valpreussaren inte frodas. Dagens statsuppfostran vänder sig mot den preussiska anden och därmed mot staten som sådan.

Tes 3:
Utsiktpunkten för dagens valpreussare måste likväl förbli staten med dess institutioner. Ett privat preusseri är folklore. Även för dagens valpreussare måste det handla om att bringa förhållandet mellan stat och individ till en för nationen fruktbar balans.

Tes 4:
I och med detta undertagande står dagens valpreussare inför ett grundläggande dilemma: han följer sin böjelse att upprätthålla och respektera staten och dess institutioner. Men han upprätthåller och respekterar därmed en formation, som lönar honom för hans tjänst med hån och örfilar.

Tes 5:
På hån och örfilar kunde man svara med hån och örfilar, om detta hade varit tillräckligt för att driva de falska människorna från de värdiga institutionerna. Men det är mycket värre: så som vår stat är byggd går den inte att stabilisera. I dess fundament finns åtskilliga inklus som bringar nationen fördärv. Den förstör genom sin nuvarande politik det tyska folkets substans, som utan om och men utgör grunden för en tysk framtid.

Tes 6:
Dagens valpreussare måste vid anblicken av denna stat upphöra att kalla sig preussare. Om han inte gör det blir han en löjeväckande figur. Han blir till en nyttig idiot, som återstabiliserar det som därmed andra med sitt undergrävande endast ytterligare en tid och med ytterligare avkastning kan utarma.

Tes 7:
Den lämpliga hållningen för dagens valpreussare gentemot staten är den trognes, som vill rädda idén från verkligheten. Han måste inöva och använda tabubrottet, den målinriktade regelförsyndelsen, den civila ohörsamheten och respektlösheten som politiska vapen. Han måste bekämpa det som förstör staten och kastrerar nationen. Det betyder ingenting annat än att han befriar staten från dess skadliga institutioner, utan att sätta institutionen som sådan i fråga.

Tes 8:
När dagens valpreussare förfar på detta sätt, förblir han inte en preussare. Dilemmat mellan den upplevda anarkin och den inre längtan efter ordning kommer att sönderslita honom. Han måste, för att bli en effektiv anarkist och revolutionär, lägga av sin böjelse för respekt, ordning och stabilitet såsom en främmande stats uniform. Om han efter uträttat dåd kan hitta tillbaka till ordningen är osäkert: övergivandet av ordningen — det må vara en så falsk ordning som vår nuvarande stats — kommer att lämna valpreussaren själv liggande sårad.

Tes 9:
Så återstår för dagens valpreussare i hans förhållande till statens helhet endast valet mellan komisk figur och självförintande. Ett tredje är endast tänkbart, då valpreussaren inser det vettlösa i sina bemödanden om en helhet som vore möjlig att återställa. Ty före den allmänna böjelsen för tjänst i staten står det allmänna tvånget till en uppfostran till tjänst. Detta tvång kan ingen idag längre utöva: inte skolan, inte militären, ingen i staten, inte i de öppna gränsernas och internationella domstolarnas tidsålder. Själva familjens uppfostran balanserar i detta avseende på en knivsudd: tvånget för barnen att ens en gång inordna sig i släkten är för svagt. De kunde helt lätt ge sig av.

Tes 10:
Dagens valpreussare gör gott i att vända bort blicken från staten och söka andra, smärre existensgrunder. Han är den som för insignierna i säkerhet. Personförbundet är hans ort. Det bär ett preussiskt anlete, då det är grundat i övertygelsen om att det finns något specifikt tyskt och att detta tyska måste bevaras. Läget är allvarligt: vår nation kommer om ett par årtionden inte längre att vara igenkännlig och kommer i många hänseenden att ha förlorat sitt tyska anlete. Mot detta förgångna måste valpreussaren sätta sitt bevarande »likväl!»: för oss kommer det alltid att finnas! Detta är en stark, trotsig sats, men för valpreussaren kan det inte handla om något mindre: än om ständigt nya försök att leva stolt idag i Tyskland. Den som begriper detta kommer inte längre att söka framtiden hos de nyttiga idioterna. Och han kommer vid tvivelsmål att uppfatta en nationalanarkist som en förtvivlad preussare.

17 februari 2007

Blod, jord och rock’n'roll, del 4: Morrissey, pop idol identitaire

Sparat under: (meta-)politiskt, historiskt, musik — Lugudek @ 18:28

[tillägg 28 nov. 2007: ny NME-kontrovers

Historiker över de högerradikala strömningarna i Europa har påpekat släktskapet mellan radikalkonservatismen och dandyismen, den individualistiska, apolitiskt antiegalitära och aristokratiska hållning som företrätts av män som Charles Baudelaire, Gustave Flaubert och Oscar Wilde.* (Den amerikanske fascisten Pound gjorde för övrigt sitt bästa för att bli europeisk dandy, klädde sig i sammetskostym och hällde rom i téet, men misslyckades kapitalt då han inte kunde ungå att på amerikanskt vis ta sig själv och allting annat på sådant avgrundsdjupt allvar. Jag vill minnas att Wyndham Lewis skrivit intressant om detta, publicerat i den svenska samlingsvolymen Vortex som kom för tio-femton år sedan — sjutton, närmare bestämt. Ach, jag saknar mina böcker. Nog om det.) Karlheinz Weissman reder ut begreppen bl.a. i artikeln »Anarchismus von rechts» i uppslagsverket Lexikon des Konservatismus, vilken finns översatt till engelska här.

Steven Patrick Morrissey, som hör till denna strömning, var alltid en ganska sorglig upplaga av dandy. Hellre än att ta på sig vit kostym och åka till Tunisien för att dricka raki och sätta på tonårspojkar satt han hemma och läste om hur Oscar Wilde gjorde detsamma. Och läste om James Dean, the New York Dolls och andra sexiga och framgångsika män och kvinnor, och bildade sedermera ett band med Johnny Marr för att sjunga om celibatets våndor och om England. Engelska gator, kyrkogårdar, drottningar och kyrkoherdar, engelska gangsters och dandys, engelska rektorer och skolmästare, bibliotek och ungkarlshotell, gatpojkar, olyckliga män i koftor, kvinnor i slips. Och om Thatcher, som inledde det aktiva förstörandet av hela denna kultur (»Margaret on the guillotine», 1988). Vid det laget hade Morrissey insett att han ju faktiskt älskar England.

Kontrovers 1: Bengali in Platforms

På samma skiva som den revolutionära slagdängan Margaret on the guillotine, Viva Hate, finns denna sång (som inte finns tillgänglig på Youtube). Sångtexten är i vanlig Morrissey-ordning obskyr, men uppenbarligen rör det sig om en personlig reflektion över invandring och kulturkrockar. På sjuttio- och åttiotalen var pakistanierna den största invandrargruppen i England. »Life is hard enough when you belong here»: för detta fick han heta rasist i bl.a. bandet Cornershops bok.

          Bengali, Bengali
          Bengali, Bengali
          No no no
          He does not want to depress you
          Oh no no no no no
          He only wants to impress you
          Oh..

          Bengali in platforms
          He only wants to embrace your culture
          And to be your friend forever
          Forever

          Bengali, Bengali
          Bengali, Bengali
          Oh, shelve your Western plans
          And understand
          That life is hard enough when you belong here

          A silver-studded rim that glistens
          And an ankle-star that … blinds me
          A lemon sole so very high
          Which only reminds me; to tell you
          Break the news gently
          Break the news to him gently
          »Shelve your plans; shelve your plans, shelve them»

          Bengali, Bengali
          It’s the touchy march of time that binds you
          Don’t blame me
          Don’t hate me
          Just because I’m the one to tell you

          That life is hard enough when you belong here
          That life is hard enough when you belong here
          Oh…
          Shelve your Western plans
          Oh…
          Shelve your Western plans
          ‘Cause life is hard enough when you belong
          Life is hard enough when you belong here
          Oh…
          Shelve your Western plans
          Oh…
          Shelve your best friends
          ‘Cause life is hard when you belong here
          Oh…
          Life is hard enough when you belong

Kontrovers 2: The NATIONAL FRONT Disco

[gv data="ZA4I0rfKfnc"][/gv]
 

          David, the wind blows
          The wind blows…
          Bits of your life away
          Your friends all say…
          »Where is our boy? Oh, we’ve lost our boy»
          But they should know
          Where you’ve gone
          Because again and again you’ve explained that
          You’re going to…
          Oh, you’re going to …
          Yeah, yeah, yeah, yeah
          England for the English!
          England for the English!         

          David, the wind’s blown
          The wind’s blown…
          All of my dreams away
          And I still say:
          »Where is our boy? Ah, we’ve lost our boy»
          But I should know
          Why you’ve gone
          Because again and again you’ve explained
          You’ve gone to the National, oh…
          To the National..
          There’s a country, you don’t live there
          But one day you would like to
          And if you show them what you’re made of
          Oh, then you might do…

          But David, we wonder
          We wonder if the thunder
          Is ever really gonna begin, begin, begin
          Your mom says:
          »I’ve lost my boy»
          But she should know
          Why you’ve gone
          Because again and again you’ve explained
          You’ve gone to the National
          To the National
          To the NATIONAL FRONT Disco
          Because you want the day to come sooner
          You want the day to come sooner
          You want the day to come sooner
          When you’ve settled the score

          Oh, the National
          Oh, the National
 

Texten är som vanligt mångtydig, å ena sidan en berättelse om en pojke på villovägar, å andrasidan inte direkt kritisk eller uttryckligen avståndstagande ifråga om National Front, Englands gamla nationaliströrelse som väl nu är mer eller mindre avsomnad eller har gått upp i BNP. På den så kallade Madstock-festivalen i London Finsbury Park 1993, tillägnad återföreningen av det urengelska ska light-bandet Madness, drar Morrissey blankt: han inleder med denna sång, sjungande inlindad i Union Jack, mot bakgrund av en scendekor med ett väldigt fotografi av två skinhead-flickor. Han sjunger även »Bengali in platforms». 

Försökte han här »göra en Bowie» och kanske till och med dra till sig en ung nationalistisk publik, inleda en nationell väckelse? Det misslyckas i så fall. Media har vid det här laget lärt sig sin roll som ansvarstagande antirasistisk bastion, och i synnerhet NME går ut hårt och anklagar honom för rasism. Han flyr landet, till Los Angeles av alla ställen.

Kontrovers 3: Morrissey a Roma

Tio år senare, efter en halvhjärtad, vinglig karriär i ett nittiotal med främmande värderingar, kom så detta. En hit blev den, men väckte kanske inte så mycket kontrovers som han hade hoppats. Tongångarna var nämligen lite för subtila och intellektuella för att den mångkulturella moralens väktare riktigt skulle fatta vad det rörde sig om.

[gv data="KKoS5X4SMrY"][/gv]

          Irish Blood, English Heart
          Irish blood, English heart, this I’m made of
          There is no-one on earth I’m afraid of
          And no regime can buy or sell me

          I’ve been dreaming of a time when
          To be English is not to be baneful
          To be standing by the flag not feeling
          Shameful, racist or partial

          Irish blood, English heart, this I’m made of
          There is no-one on earth I’m afraid of
          And I will die with both my hands untied

          I’ve been dreaming of a time when
          The English are sick to death of Labour
          And Tories, and spit upon the name of Oliver Cromwell
          And denounce this royal line that still salute him
          And will salute him forever

Morrissey har återvänt till Europa, senaste skivan är inspelad i det Gamla Europas själva hjärta (eller ett av dem) — Roma Aeterna. Här har Morrissey uppenbarligen läst in sig på den antikapitalistiska nya högern, il novello diritti eller vad det kan tänkas heta på italienska. Cromwell var nämligen 1600-talets Thatcher. Han införde puritansk-kalvinistisk rövarkapitalism i England, halshögg den traditionalistiske och katolikvänlige kungen, rev ner de gamla traditionerna och utrotade det som fanns kvar av anständigt katolskt fromhetsliv, koloniserade därtill Irland och anställde ett av de oräkneliga liberalkapitalistiska folkmord vi inte får läsa om i skolundervisningen.

»Alla liberaler är ättlingar til Cromwell», heter det. Som Michael Torigan skriver i »The Philosophical Foundations of the French New Right», ursprungligen publicerad i amerikanska vänstertidskriften Telos 117 (1999), tillgänglig här och här:

As to America’s new–found mania for multiculturalism, it has less to do with cultural sensitivity than with globalist and managerial imperatives hostile to all forms of indigenous culture. See Paul Edward Gottfried, After Liberalism: Mass Democracy in the Managerial State (Princeton: Princeton University Press, 1999), p. 103. Not unrelatedly, the GRECE’s anti–Americanism is accompanied by a similar coolness to the English. The only Anglophones contributing to its cultural arsenal have been the Irish, whose lovers and dancers long incurred the wrath of what W. B. Yeats called Cromwell’s murderous crew –– i.e. the Puritan–mercantile forces of the Anglo–American world.

Troy Southgate och hans vänner har förstås gjort en del för att ändra på den saken de senaste åren. Vad gäller »this royal line», huset Windsor, så finns det också spår att följa, men de leder alltför långt ut i de antiglobalistiska konspirationsteoriernas sankmark för att jag riktigt ska vilja följa dem. Den här gången.

* Jag vill i sammanhanget passa på att rekommendera senaste numret av Aorta (jfr tidigare recension), som har temat Dekadens.

12 februari 2007

K. G. Hammars outtröttliga kamp mot kristendomen

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt — Lugudek @ 11:40

F.d. ärkebiskopen recenserar i dagens DN en feministisk doktorsavhandling:

Catharina Andersson har just disputerat på »Kloster och aristokrati. Nunnor, munkar och gåvor i det svenska samhället till 1300-talets mitt». Författaren använder klosterinträdena som titthål in i det svenska medeltida samhällets överklass, och hon gör det med såväl köns- som klassperspektiv. Teoretiskt utgår hon dels från den genusteori som bär Yvonne Hirdmans märke och handlar om skillnad mellan könen och kvinnors underordning (ju större skillnaden är mellan könen desto tydligare underordnas kvinnorna), dels den gåvo­teori som utgår från gåvors och gengåvors relationsskapande och relationsförstärkande betydelse. Avhandlingen är lättläst, perspektivrik och nytänkande.

Vid ett klosterinträde gick … förmyndarskapet över till klostrets ledning. Ett inträde i ett kloster innebar således inte myndighet och större frihet för den unga kvinnan, en hittills ganska omtyckt teori. I stället visar Catharina Andersson hur klostren bekräftar den kvinnliga underordning som gällde i samhället och ger denna en religiös legitimitet.

Avhandlingen innehåller många spännande infallsvinklar och kommer nog att bli ett standardverk inom medeltidsforskningen. Men också för den som söker utmanande perspektiv på nutida förhållanden erbjuds möjlighet att läsa mellan raderna och fundera över de sega strukturer som råder i relationerna mellan könen också i dagens demokratiska samhälle. Också i vårt samhälle är gåvoteorin giltig! Större prestige kan väl inte en rik person i dag uppnå än den som förlänas genom donationer och välgörande stiftelser? Och den som tagit del av den högljudda diskussionen på temat »bevara äktenskapet!» läser boken med ett leende. Bevara vad? Forna tiders förmynderi?

http://www.bevaraaktenskapet.nu/

11 februari 2007

Sezession 16: Mircea Eliade och Emil Cioran

Sparat under: (meta-)politiskt, excerpter, historiskt, metafysiskt, översättningar — Lugudek @ 11:56

Den utlovade Morrissey-artikeln får anstå ett tag till, till alla högerextremistiska popsnörens sorg och förtret. I anslutning till Oskoreis introduktion till den europeiska nya högern rekommenderas istället idag senaste numret av Sezession: jfr tidigare inlägg där jag översatte en intervju denna tidskrift publicerade med professor Paul Gottfried. Den är tyskspråkig, tyvärr, men där, om någonstans, är ett språk som det lönar sig att lära för en bildningstörstande ungdom.

Senaste häftet är ett temanummer om den rumänske religionsvetaren och författaren Mircea Eliade. Till skillnad från många tidigare religionsforskare var Eliade sympatiskt inställd till fenomenet religion. Den nu avlidne kultursociologen Mohammed Rassem, som på sjuttiotalet återutgav den tyska översättningen av ett av Eliades huvudverk, skriver i en dödsruna (»Erinnerungen an Mircea Eliade», s. 45):

Värdet av [Eliades] jämförande religionshistoria, som kom ut på på Otto Müllers förlag 1954 under titeln Die Religionen und das Heilige, låg helt enkelt däri att en lärd här tog saken, fenomenet religion på allvar. Religionsvetenskapen var ju då ännu väldigt präglad av 1800-talsvetenskapens mani, som i sökandet efter religionens drivkrafter alltid endast såg människors villfarelser och ångest…

Eliade stödde i sin ungdom Corneliu Codreanus kristet nationalistiska Järngarde och har därför drabbats av de sedvanliga kampanjerna från den sterila dumvänstern. Desto mer intressant är han för oss. Visste ni till exmpel att han drev en tidskrift tillsammans med Ernst Jünger på sextiotalet (1959–71)? Antaios hette den och behandlas i en lång essä av Alexander Pschera (»Heilige Tiefe und geistiger Überblick: die Zeitschrift Antaios (1959–1971)»). Pschera citerar Jüngers dagboksanteckningar av 15 nov. 1942 om Eliades tidigare tidskrift Zalmoxis, vilka han kallar för en aesthetica in nuce, kärnan till en estetik för tidskriften Antaios:

Läsning av tidskriften Zalmoxis, som tar sitt namn från en av Herodotos omnämnd skytisk Herakles. Jag läser däri två uppsatser, en om de riter, under vilka Mandragoras rot grävs upp och nyttjas, och en annan om den Symbolisme Aquatique vilken beskriver korrespondenserna mellan världen, kvinnorna och havet. Båda är författade av utgivaren Mircea Eliade, om vilken, såväl som om mäster René Guénon, Carl Schmitt har givit mig närmare underrättelse. … Den plan som i denna tidskrift ger sig till känna är mycket lovande; i stället för det logiska utvecklar sig här en bildskrift. Det ger ett intryck av kaviar, av rom. I varje sats ligger fruktbarhet.

Antaios i sin tur hade den fräcka undertiteln Zeitschrift für eine Freie Welt, »tidskrift för en fri värld». Pschera: »Bara de första sex utgåvorna innehöll — bland annat — bidrag om musiken i det antika Grekland, om Goethe som alkemist, om Giorgiones symbolik, om den mänskliga rättsordningen, om förhistorisk fiskgravyr i Japan, om Daphnis och Chloe, om det religiösa elementet i marxismen, om idén om grundläggandet, om symbol och utopi i statsförfattnignen, och om pentagrammet i Kroatien. Därtill kom texter av Eliade (»Der magische Flug») såväl som av Ernst Jünger (»Sgraffiti», »Vierblätter», »An der Zeitmauer») och Friedrich Georg Jünger (»Antaios»).»

Men 1968 började som bekant vänsterns omfattande asfalteringsarbete av kulturen (då de var färdiga med de gamla stadskärnorna), och tidskriften Antaios lades ner 1971.

Aktuella numret av Sezession innehåller även en omfattande introduktion av Till Kinzel till den rumänske författaren Emil Cioran (»Autorenportrait Emil Cioran»), ur vilken jag här citerar några stycken:

I ett brev av december 1937 till [Mircea] Eliade skriver Cioran från Paris att Rumänien kan resa sig endast genom en revolution från höger, att Järngardet är Rumäniens sista chans och förstörandet av demokratin en skapelseakt. Eliade själv prisar vid samma tid legionärsrörelsen och ser målet för denna rörelse inte blott som det rumänska folkets försonande med Gud, utan överhuvud skapandet av en »ny människa» som skulle företräda ett nytt europeiskt levnadssätt.

*

Om det gives en formel för Ciorans liv och tänkande så lyder den: »Medvetandet som olycksöde». Enär människans elände består just däri, att hon förmår uppfatta eländet i sin situation, men likväl inte kan göra något åt det: »Själen är frukten av en sjukdom hos livet, människan blott ett sjukt djur. Själens förhandenvarande är en anomali hos livet.» Själen är det som inte lämnat Cioran själv någon ro, sedan han i unga år pinades av sömnlöshet, som mer än något annat drev honom till radikalitet i tänkandet. Om det är sömnen som hjälper människan att bära varat betyder det omvänt att den som inte förmår sova är otillgänglig för varje tröst från religion och filosofi. Ännu i en av hans sista aforismsamlingar står en sats, som sömlöst fogar sig till hans första bok: »Medvetandet är mer än en tagg, det är en dolk i köttet.»

Ciorans sena tänkande kan man med Armin Mohler beteckna som »postrevolutionärt». Tvivelsutan innehåller det inte det ringaste fragment av hopp i utsikt för de politiska tingen. Ingen optimism eller förhoppning om det möjliga, endast en oförledbar andlig självspäkning som tvingas acceptera livets goda sidor endast buttert och motvilligt, men ingalunda som argument för något som helst världsbejakande.

Gentemot detta elände kultiverar Cioran inte kvietistisk likgiltighet, snarare ett slags metafysiskt upprorskap, ett »evigt uppror» mot världens struktur, som Cioran aforistiskt ställer på sin spets: »Skapelsen var den första akten av sabotage.»

Ciorans distans till filosofin kunde inte ha motiverats tydligare. »Jag skulle hellre uppslukas av en inre eldsvåda än förfalla till den vises tomhet och resignation.» I grunden står för människan blott två inställningar till livet till förfogande: å ena sidan naiviteten, som genom en organisk kärlek till världen finner harmoni och skönhet i den, å den andra heroismen. Men den som erkänner dessa alternativ som sådana kan ju inte längre vara naiv, alltså återstår för honom heroismen, flykten till hjälteskapet. »Den hjältemodiga hållningen är privilegium och förbannelse för den som avfallit från livet, som är bunden av varat och som är oduglig för varje salighet och frid.» Det var väl dock just detta bejakande av heroismen som i början av trettiotalet lät honom komma till ett positivt omdöme om nationalsocialismen: »Varje revolution är heroisk, varunder jag förstår heroismens hela spännvidd, vilken börjar med brutaliteten och slutar med offret.»

 

Sezession 16: innehållsförteckning: 

Editorial:

Grundlagen

Mircea Eliade – Leben und Werk

Autorenportrait Emil Cioran
   Till Kinzel

Eliade und Werner Müller
   Karlheinz Weissmann

Heilige Tiefe und geistiger Überblick:
die Zeitschrift Antaios (1959-1971)
   Alexander Pschera

Negoi – Eine Wanderung [resereportage från Transsylvanien med färgreproduktioner av fantastiska målningar av Walter Otto, en samtida tysk konstnär (f. 1938)]
   Götz Kubitschek

Mircea Eliade heute
   Wolfgang Saur
 

Kurzbeiträge

Faschismus rumänisch [om Codreanus Järngarde]
   Götz Kubitschek

Deutsche Religion? [om ariosofi, »arisk kristendom» m.m.]
   Karlheinz Weissmann

Die Politik des Großen Tiers [Om Aleister Crowley]
   Martin Voelkel

Erinnerungen an Mircea Eliade
   Mohammed Rassem

Rezensionen

Vermischtes

Begriffe

[Red.: läs även Oskorei om Eliade]

02 februari 2007

Blod, jord och rock’n'roll, del 3: DAF, body och Nürnberg 47

Sparat under: (meta-)politiskt, musik — Lugudek @ 20:51

Not: jag har återställt kommentarsfunktionen på grund av ett nytt, förhoppningsvis effektivt, spamfilter. Kommentera gärna. Vänta er inte nödvändigtvis svar.

*

De läsare av yngre årgång som följt serien Blod, jord och rock’n'roll upptäcker nog rätt snart att författaren är en stofil. Det finns ju modern musik på detta tema.

OK, jag är en stofil, och detta är en historisk expose, inte något jäkla samtidstrams. Jag har f.ö. allt sämre koll på samtiden, det är väl därför jag har hamnat här på motpol. Finns den överhuvudtaget längre, samtiden? Det tycks mig som ju mer hysteriskt man ger sig på jakt efter den och försöker definiera den, desto mer förskingras den och upplöses, som en hägring eller pointillistisk tavla som bara ger mening på avstånd. Nittiotalets fanatiska samtidsnarcissim var förmodligen ingenting annat än ett självmord, en överdos. Det finns nu bara partiklar kvar, luktpartiklar från ett ruttnande lik, samtiden. Bloggarna ger vittnesbörd.

*

När jag nollades in på gymnasiet var ännu den så kallade body-musiken gångbar. Jag visste själv inte mer om synth än den Depeche Mode och Tears for Fears som mina moderata kusiner diggade. Men på skolgården fick vi stå i räta led i den fuktiga hösteftermiddagen, och svartklädda teknister hade ställt upp väldiga högtalare ur vilka dundrade den mest häpnadsväckande tunga och brutala syntslinga jag någonsin hört. Det gjorde intryck. Jag har så här i efterhand undrat vad det kan ha varit de spelade den där hösteftermiddagen, och kommit fram till att det möjligen, möjligen kan ha varit DAF, »Alles ist gut».

DAF:s »Der Mussolini» länkade jag till här. DAF uppfann body-musiken, den tunga synthen. Deras lek med nazisymbolik var väl aldrig särskilt allvarligt menad (säger de nu ja…). De var för övrigt råhomo, vilket kommer fram särskilt tydligt i följande video, en av bodyns få ballader. Bend over Ernst Röhm…
 

Der Räuber und der Prinz

[gv data="jDQPVXUegPs"][/gv]

Dessa pojkar gav iallafall upphov till hela body-genren, där läder, svarta kläder, snaggat hår, stövlar och sadomasochistisk rekvisita hörde till utrustningen. Om estetiken sålunda var »nazistisk» var väl inställningen som kom till uttryck i låttexter mer åt det nihilistiska hållet. Say what you will about the tenets of National Socialism, Dude, at least it’s an ethos.

Jag var aldrig egentligen så värst såld på body — lite före min tid — men köpte åtminstone två singlar, vad jag kan minnas.

Neon Judgement – Miss Brown 

[gv data="QtMeapV1skI"][/gv]

[Red.: den framstår ju som föga synth såhär i efterhand.]

Front 242 – Headhunter

[gv data="patn76ovec0"][/gv]

Lustigt nog beskrivs Front 242 på Youtube som »the fathers of industrial techno» och låten som »låten som startade en revolution». Jag uppfattade den alltid som slutet på en era. Nitzer Ebb och Skinny Puppy hette andra band från denna era, men där har jag noll koll.

En bonus: Sveriges eget bidrag till genren »nazi-synth» är förstås det nazistiska synthbandet Nürnberg 47 — spelat av Olle Ljungströms Reeperbahn i Staffan Hildebrands magnifika film »G» från 1982.

Hundarna brinner (föga av subtil revisionism här…)

[gv data="B1wwHAVqbjo"][/gv]

Såg filmen när den kom men minns inte mycket, utom att nazisterna var läskiga och Magnus Uggla äcklig.

 

Drivs med Wordpress