Anark

28 mars 2007

Ett stillsamt påpekande…

Sparat under: (meta-)politiskt, metabloggigt, personligt — Lugudek @ 15:27

Strasseristen och konservative revolutionären Anark, som driver denna blogg, är inte identisk med den svenske nationalist som i andra sammanhang begagnat sig av detta alias, om nu någon utöver antifas hjärntrust inbillade sig detta. Denne man var okänd för Motpol-anark när han valde namn på sin blogg. Motpol-anarks åsikter är inte att sammankoppla med någon rörelse, utan är rösten av en som ropar i öknen.

Motpol-anark är likväl motståndare till den mordiska, själlösa och folkfientliga hitlerismen och ser gärna att Sveriges nationalister vore likaledes. Främst, men inte uteslutande, av mänskliga och moraliska skäl. Att driva en rörelse i tecknet av världens kanske störste loser och mest hatade man genom tiderna är inte politik, det är scientologi.

26 mars 2007

Fragment ur naiv hymn

Sparat under: personligt, poesi — Lugudek @ 21:01

Till –

För den heliga sommarnatten.
För de heliga bäckar och åar.
För de heliga träd som blommar i maj,
för de heliga träd vars kronor
grönskar stolta, tyngda av is
i januarimörker.

För det heliga Norden som är
i de förtrollade skogar i norr,
i det heliga glitter som ler
på de förtrollade sjöar i landets hjärta –
de badandes glädje, kvinnornas skratt.
För söderns åkrar, blomstrande träd
och friska djur, för kustens salt
i männens ansikten.

Du är med mig vid landets slut,
vid lyckans stränder, hembygdens vatten.

17 mars 2007

Lesefruchte: Konitzer om Riedel om Kantorowicz, Gneisenau och Stauffenberg. Norbert von Hellingrath. Hölderlin, Heidegger och det hemliga Tyskland.

Ur Martin Konitzers recension av Manfried Riedel, Geheimes Deutschland: Stefan George und die Brüder Stauffenberg (Böhlau Verlag, Köln 2006), i Junge Freiheit 12/2007 (16 mars):

Historikern Ernst Kantorowicz formulerade 1933 i sitt avskedstal från lärostolen vid Frankfurts universitet begreppet »geheimes Deutschland» [det hemliga Tyskland] gentemot NS-regimen. Kantorowicz, före detta frikårskämpe av judisk härkomst och medlem av George-kretsen där han var mentor för Stauffenberg-brodern Alexander, hade i sin biografi 1928 över Stauffer-kejsaren Fredrik II populariserat detta begrepp vidare utöver George-kretsen.

Manfried Riedel följer Kantorowicz i den politisk-kritiska uppskattningen av termen »geheimes Deutschland», där han gör det tydligt, att motstånd mot NS-diktaturen närmast och centralt var en kamp om ord. Enligt hans uppfattning är begreppet »geheimes Deutschland» väsentligen ett motgift mot »falskmynteriet» i det »Tredje Riket»: i motståndet är »geheimes Deutschland» ett utbrett chiffer, om ock med semantiska skiljaktigheter (»heimliches Deutschland», grevinnan Dönhoff). Riedel tolkar Stauffenbergs utrop inför exekutionspatrullen – kolporterat som ett besvärjande av det »heliga Tyskland» – som en genom hans motståndare vulgariserad reception.

[...]

Riedel närmar sig knytpunkten mellan den närmast poetiska termen »geheimes Deutschland» och det politiska dådet av den 20 juli på två vägar: först genom en »tät läsning» [dichten Lektüre], som den nyare textvetenskapen kallar det, av den litterära traditionen Hölderlin–Nietzsche–George–Kantorowicz (…) och därefter genom en skiss över Stauffenberg-bröderna Alexanders, Bertholds och Claus’ biografisk-genealogiska tradition såsom ättlingar till Gneisenau.

Vägarnas argumentativa träffpunkt är Gneisenau/Clausewitz-interventionen hos Preussens konung i napoleonkrigen.

[...]

Gneisenau förelade 1811 konungen en motståndsplan mot Napoleon med element inte blott av gerillakrig, utan med avsevärda konsekvenser för härens omorganisation, stridande mot den av Napoleon företrädda tjänsteprincipen i fråga om adelsprivilegiet. Över avslaget skriver Clausewitz till sin förordnade och vän Gneisenau: »konungen vet överhuvudtaget inte, att tronens säkerhet är grundad på poesien». Riedel anför ledigt Gneisenaus brev (1811) till konungen ur [Stauffenbergs vän Rudolf] Fahrners [Ernst Moritz Arndt-biografi] (1937): »religion, börd, kärlek till regenten, till fosterlandet, till dygden, är ingenting annat än poesi. Den som blott handlar efter kall beräkning blir en stel egoist. På poesi grundas tronens säkerhet

[...]

Stabsofficeren Claus Stauffenberg börjar efter rikskristallnatten med sina militära studenter under Fahrners ledning läsningen av Gneisenau – i synnerhet dennes »Staatsreformplan» [...]. 1942 publicerade Fahrner … en Gneisenau-studie, som enligt Riedel av Claus Stauffenberg snart används som en »tjänsteföreskrift».

»Geheimes Deutschland» … är centralt begrepp för det poetiskt-patriotiska källmaterialet hos motståndet härrörande ur George-kretsen. Den »teoretiska» definitionen (1915) lyder hos George-eleven von Hellingrath som så, att det inte är härstamning eller stat som grundar ett folks sammanhang, utan språket såsom »folkets själ». Därför kan folk benämnas efter sina stora språkliga skapare, varvid den språkligt-poetiska traditionen inte måste vara öppen, utan mycket oftare förblir »hemlig».

Vi kallar oss ’Goethes folk’, då vi ser honom som det högsta uppnådda av vår stam. Jag kallar oss ’Hölderlins folk’, då det ligger som djupast i det tyska väsendet, att dess innersta glödande kärna, oändligt långt under den brända yta som är dess hölje, träder i dagen blott i ett hemligt Tyskland; yttrar sig hos människor, som åtminstone måste vara döda sedan länge, innan de blir uppmärksammade och finner återklang; i verk, som alltid anförtror sina hemligheter åt ytterst få, ja som är helt stumma för de flesta, och för icke-tyskar är helt otillgängliga; då detta hemliga Tyskland är så förvissat om sitt innersta värde eller så oskydligt ovetande om sin egen betydelse, att det överhuvudtaget inte gör en ansträngning att höras, och att ses.

Vinterterminen 1934/35 föreläste Heidegger vid Freiburgs universitet över två av Hölderlins s.k. fosterländska sånger, »Germanien» och »Der Rhein». Föreläsningarna har utgivits i band 39 (1980) av den stora Gesamtausgabe. Man ser redan i den »inledande anmärkningen» (Vorbemerkung, s. 1) klart och tydligt, nästan riskabelt tydligt, kan man misstänka, vartill Heidegger syftar, och var han hör hemma (mina kursiveringar):

Ännu måste han länge hemlighållas, i synnerhet nu, då »intresset» för honom vaknar och »litteraturhistorien» söker nya »teman». Man skriver nu om »Hölderlin och hans gudar». Det är väl den yttersta misstolkningen, genom vilken man denne för tyskarna ännu blott annalkande diktare definitivt tränger ut i verkningslöshet under skenet, att man först nu skall komma »till rätta» med honom. Som om hans verk skulle behöva detta, i synnerhet från de usla rättsskipare som idag cirkulerar. Man förstår Hölderlin »historiskt» och misskänner detta enda väsentliga, att hans ännu rum-tidlösa verk redan har övervunnit våra historiska omständigheter och lagt grunden till en annan historia, den historia som vaknar med kampen om beslutet rörande Gudens ankomst eller flykt.

Ur Inledningen (s. 4):

Arbetet vi försöker oss på fordrar att Hölderlin själv inleder och avgränsar det. Vi hör först den dikt, som bär titeln »Germanien».
[...]

Denna dikt visar på ursprunget, det fjärnsta och det svåraste som till sist möter oss under namnet Hölderlin. Ur ett brottstycke ur en sen diktning har ett yttrande av Hölderlin överlevt åt oss, vilket säger oss, var dikten »Germanien» hör hemma, varmed vi såsom en hänvisning börjar:

Om det högsta vill jag tiga.
Förbjuden frukt, som lagern, är dock
fosterlandet mest. Den smakar dock
envar till sist.
(Bruchstüch 17, IV, 249, V. 4 ff.)

Stefan George, Claus och Berthold Stauffenberg

Stefan George; Claus och Berthold von Stauffenberg

09 mars 2007

Civilisationernas kamp – och det nationalrevolutionära alternativet

Sparat under: (meta-)politiskt — Lugudek @ 19:09

Några verklighetsfrämmande funderingar jag vill presentera i anslutning till Oskoreis inlägg idag och den intressanta debatt som där följde.

Många liberaler och borgare som vill vara lite politiskt inkorrekta och invandringskritiska, typ sverigedemokrater, beskriver gärna läget i Samuel Huntingtons termer som en »civilisationernas kamp» mellan det »upplysta», »liberala» och »toleranta» västerlandet och ett »medeltida» och »fascistiskt» islam. »Den stora europeiska kulturdebatten» (sic) har nyligen refererats i Expressen med de mer försiktiga och politiskt korrekta tyckarnas åsikter i frågan (scrolla längst ner för samtliga artiklar).

Vilken sida ska man då välja? Det »västerländska», d.v.s. amerikanska kulturförintande boskapslivet med hamburgare, bilar och lobotomerade ekonomistudenter, eller det lika kulturförintande och djävulska wahabistiska massrörelseislam från 1700-talet? På den ena sidan det iskalla Hel, på den andra det glödheta helvetet: varsågod och välj. Hur djupt kan en värld sjunka i profanitet?

Lyckligtvis finns det ett alternativ: det nationalrevolutionära,* identitära Europa, vårt Europa. Vi låter Saudiarabien och USA ägna sig åt sin civilisationernas kamp och sköter istället vårt, såsom goda européer i Nietzsches anda.

I det nationalrevolutionära lägret är även de som identifierar sig som »borgare» välkomna. Inget samhälle mår bra utan en aktiv, kanske till och med kulturbärande borgerlig klass. Det gäller bara i dessa led att upphöra att identifiera sig med den s.k. »liberala» agendan hos den titaniska internationella kommersialism som äger regeringen i världens mäktigaste stat. Upphör att lyssna på denna folkfientliga Leviathan när den hotar med ryssen, persern och araben, och samtidigt själv planterar stöveln stadigt rätt i Europas ansikte.

Istället: nationell mobilisering! Massinvandringen är ett problem som kan övervinnas med en blandning av stränghet och välvilja. Personligen anser jag att invandrade individer som är villiga att betrakta sig som svenskar och verka för det svenska, och i förlängningen för de skandinaviska och europeiska folkens framtid och intressen är välkomna i den nationella gemenskapen. Den nordiska rasen är inte så mycket att tjafsa om längre, med tanke på, bland annat, den svenska folkstammens tämligen ömkliga tillstånd efter tvåhundra år av fred, hundra år av modern sjukvård, och nästan femtio år utan funktionellt eugeniskt program. Lite (med betoning på lite) nytt friskt blod kan knappast vara negativt. Däremot har vi inte den minsta orsak att ta hänsyn till dem som inte vill anpassa sig eller dra sitt strå til stacken; inte låta dem stanna, än mindre låta dem hävda utländskt nationella eller inhemskt separativa särintressen på svensk mark. Inga arabiska slagord på våra väggar eller albanska flaggor på våra stränder, således. Inte heller statliga och pseudostatliga media som driver polska, israeliska och amerikanska intressen framför svenska. Ingen anledning att ömka någon för att han blir »diskriminerad», det är smällar man får ta om man är utlänning. Receptet heter att bita ihop och anpassa sig.

Främmande religioner är inte något att bråka om, Sverige är funktionellt avkristnat sedan femtio år. Vi återgår till ett förkristet tillstånd där var och en har sina favoritgudar utan att göra så mycket väsen av det. En återupprättad statlig rit och kyrka i Kristi tecken vore kanske inte fel enligt min åsikt, men avvikande religion bör tolereras. Det bör betänkas att några av dem som idag arbetar mest framgångsrikt för den svenska kulturens integritet och återupprättande är infödda muslimer.

Militant, separatistisk eller statsfientlig islamism bemöts naturligtvis med lämpligt statligt våld och repression. Judendomen har hemortsrätt i Sverige och Europa, däremot bör staten inte acceptera några dubbla lojaliteter: sätter man i hjärtat Israel framför Sverige bör man ta konsekvenserna av detta och emigrera.

Det ska i slutändan inte röra sig om någon mångkultur, utan en stark ledande nordisk kultur som återupprättar sin stolthet och sitt självförtroende och därmed även kan acceptera individuella särdrag och avvikelser.

*

Vi börjar således med att organisera nationalrevolutionära frikårer bland ungdomarna på Sveriges skolor. I första hand bland svenskar som är trötta på att hunsas av apflockar på raster, på sin fritid och i själva klassrummen, men även med en välkomnande hand utsträckt till de invandrare, kvinnor och män, som är redo att på allvar ta steget in i den nya nationella gemenskapen. Dessa frikårer hjälper och skyddar de invandrade kvinnor som vill leva som moderna europeer utan att bli ihjälslagna av sin familj. Å andra sidan betonas anständigt och ärligt leverne gentemot klamydia- och aidsträskets propagandister.

Sedan organiserar vi ett stort statsbärande nationalrevolutionärt parti i den unge Ernst Jüngers, Friedrich Hielschers och Ernst Niekisch’ anda. Sedan belägger vi de styrande generationerna i de vänsterliberala, högerliberala och nysocialdemokratiska partierna med partiförbud och organisationsförbud, och låter unga nytänkare och gamla visa och ofördärvade komma till tals i en samlingsregering av liknande slag som den tidiga fascistiska republiken i Italien (där släppte man till och med in liberaler, något som vi nog tyvärr måste avstå ifrån – möjligen även förbjuda uttryckligen liberala partier).

Den nuvarande kungafamiljen avsätts och värdigheten övergår till en duglig och ansvarstagande adlig svensk familj. Kungen får utökad makt och ett utryckligt uppdrag från folket att verka för de nationella traditionernas bevarande och varsamma utveckling.

Om ett par generationer kan man möjligen återinföra någon form av begränsad parlamentarisk demokrati, jag säger möjligen och jag säger begränsad.

OK, om vi sätter igång nu tillsammans med övriga europeiska länder så kanske vi har möjlighet att rädda våra nationer undan alltför mycket våld, katastrofer och elände inom de närmaste femtio åren. Om inte, har vi, våra barn och barnbarn nog att se fram emot »intressanta tider», »civilisationers» kamp, och liknande …
 

* Jag fick ett blad i brevlådan häromdagen med reklam från Uwe Berg-Verlag i Toppenstedt. Berg gör något så fantastiskt som ger ut Quellentexte zur Konservativen Revolution, nytryck av de skrifter som utgör den tyska konservativa revolutionens grundtexter, med facsimilomslag! Det finns en röd serie för de nationalrevolutionära, en blå serie för die Völkischen, och en svart serie för de ungkonservativa. Det verkar inte som om han har en hemsida, men skriv till antiquariat-uwe-bergsnabelagmx.se och fråga så får ni garanterat all information ni behöver.

08 mars 2007

Metarecension av ung debutant

Sparat under: (meta-)politiskt, litteraturhistoriskt, personligt — Lugudek @ 22:14

Es nehmet aber
Und gibt Gedächtnis die See,
Und die Lieb’ auch heftet fleißig die Augen,
Was bleibet aber, stiften die Dichter.

Jag har ikväll försökt fördriva ledan bland annat med att läsa två recensioner av en debutroman av en viss Ronnie  Sandahl, — tämligen svala, för att inte säga nedgörande recensioner, förmodligen helt rättvist. Mannen är ny och okänd för mig och jag skulle inte komma på tanken att ens bläddra i boken om den nu av en ond slump skulle råka hamna inom räckhåll. Den beskrivs som en skildring av ett typiskt ungdomsliv i en typisk svensk stad, där typiska medelmåttors drömmar dränks i sprit, misslyckade samlag och den bittra bottensatsen i verklighetens vita plastmugg eller något i den stilen.

Är det så mycket författarens fel om en sådan berättelse blir meningslös? Hur skulle skildringen av en meningslös verklighet i sig kunna bli meningsfull eller intressant? Alltså inte en till äventyrs speciell meningslöshet a la Kafka eller Joyce för hundra år sedan utan en standardmeningslöshet av idag, en sådan meningslöshet som alla unga människor lever i under senmodernitetens herravälde, så bortom all räddning att de inte ens längre söker mening, inte heller skulle känna igen meningen om hon steg fram som en gudinna naken i snöstorm och lade sina fingrar på deras tomma boskapsansikten.

Den värld dessa människor lever i, och som även vi ibland tvingas leva i, är inte intressant och kommer aldrig att bli det. Hur mycket pengar, sex, våld eller mode de än försöker krydda den med. Den är andligen död, och det andligen döda livet är boskapens. Pengarna, könsumgänget, de moderna modeetiketterna och våldet, allt förlorar sin glamour i denna värld — allt är samma boskaps slöa idisslande. Inte heller är de vaga fantomsmärtorna hos de andligen döda det minsta intressanta: »bristen på mening och sammanhang», »Guds frånvaro» och dylikt koketteri hos vissa moderna författare eller den »provocerande» nihilismen och sadismen hos samma boskap hos andra moderna författare. 

Likväl försöker eunuckkulturens väktare på förlag och kultursidor desperat, om och om igen, med sina nya generationsförfattare, sina »unga stjärnor». De tror att den roman som förvandlar deras boskapsinhägnad till en Hamsuns, en Dostojevskijs eller ens en Hjalmar Söderbergs värld går att skriva. Det går inte, tro mig. Det blir en annan värld som åter kommer att skildras, av andra än oss.

[Red. den 13 mars: läs även: Anders Paulruds recension av Milan Kunderas senaste essäbok. Vanitas vanitatum.]

[Red. den 7 nov. 2007: Meningen?]

Drivs med Wordpress