*
Vid beaktandet av mitt förra inlägg och Strindbergs meditation över absinthavet i den där magnifika dikten slår det mig plötsligt: har perioden 1933–1999 existerat? Var inte allt det där bara Europas och världens onda kollektiva absint- och opiumdröm? Jag kan knappt komma ihåg det längre — vad fan? Erlandsson? Karlsson? Pettsson? Habermas? Vad är det för märkliga skuggor som dröjer i mitt omtöcknade medvetande, det är ju Per Albin som är statsminister. Eller tydligen dog han just, och med honom hela ministären och det politiska etablissemanget — anarki råder i Sverige. Gott, anarken får se till att smuggla med sig sin revolver när han kommer hem.
Javisst är det så, det har jag ju egentligen länge vetat och utgått ifrån. Att nittiotalet ter sig overkligt behöver jag inte längre bekymra mig om, när det i själva verket förhåller sig så att hela det förra så kallade seklet till större delen objektivt sett aldrig har existerat. Vi återupptar arbetet där vi en gång försvann in i dimman. Kvinnor och män tillsammans, inte mot varandra, för familjen och barnen. Vi älskar och tillber skönheten. Vi älskar Sverige och Norden. För blodets, den gamla jordens, och fädernearvets skull. Vi bygger folkhemmet.
Jag tror jag ska skicka en understreckare till Svenskan om de sunda fosterländska värderingar som nu börjar vakna hos ungdomen. En ny folklig och socialt medveten nationalism, väsensskild från den gamla unkna punschromantiken. En frisk fläkt i det gamla Svedala. Strindberg skulle ha nickat gillande.
*
August Strindberg, Solnedgång på havet
Jag ligger på kabelgattet
rökande ”Fem blå bröder”
och tänker på intet.
Havet är grönt,
så dunkelt absintgrönt;
det är bittert som chlormagnesium
och saltare än chlornatrium;
det är kyskt som jodkalium;
och glömska, glömska
av stora synder och stora sorger
det ger endast havet,
och absint!
O du gröna absinthav,
o du stilla absintglömska,
döva mina sinnen
och låt mig somna i ro,
som förr jag somnade
över en artikel i
Revue des deux Mondes!
Sverige ligger som en rök,
som röken av en maduro-havanna,
och solen sitter däröver
som en halvsläckt cigarr,
men runt kring horisonten
stå brotten så röda
som bengaliska eldar
och lysa på eländet.
*
Länkar:
Zentropa (Tack Aequitas & libertas för tips om denna den romanska civilisationens sista utpost.)
Absint
Filmen The Absinthe Drinkers (torde komma att bli riktigt, riktigt löjeväckande).
Rörelse och handling är i själva verket illusioner, och vem visar det bättre än Andrej Tarkovskij (4 april 1932 — 29 dec 1986), vars hela verk ingenting annat är än en rad stillbilder. Ikoner av ljus: nordiskt, ryskt, europeiskt ljus.
Ur en läsvärd artikel i DN:
Som till exempel när han först motvilligt ger sig in på att förklara varför en fågel slår sig ner på pojkens huvud i ”Spegeln”: ”Min hustru drar till sig fåglar. När vi går omkring i skogen flyger fåglarna nära henne — hon är som de, en del av naturen. Somliga på landet kallar henne till och med för häxa. Men jag vet att det inte finns något ont i henne, fåglarna skulle aldrig närma sig ett ont väsen. I filmen har barnet just uppfört sig illa, så för att visa åskådarna att det inte rör sig om någon brottsling utan hopp, vill jag illustrera hans sanna natur med fågeln.”
Det oväntade gensvaret på detta fick Tarkovskij att tina upp och tala om ytterligare några gåtfulla scener. Han ger en lakonisk och underbar kommentar till den återkommande scen där modern eller ett par lösgör sig från golvet för att sväva fritt i luften: ”Varken symbol eller mardröm; en känsla av att flyta omkring har vi alla när vi känner att allt stöd har lämnat oss.”
Drivs med Wordpress