Den främste koloristen i den europeiska konsthistorien kan ha varit Emil Nolde (1867–1956). Nolde var övertygad anhängare av den herderska synen på konstens organiska autenticitet och djupa nationella rötter, av tron på en egen väg för den tyska konsten, utstakad av ödet. För Nolde och andra tyska expressionister sträckte sig dessa rötter inte så mycket via den idag så omhuldade tyska romantiken som via högmedeltidens och renässansens särpräglade mästare.
Medlem av NSDAP från tjugotalet fick han likväl måleriförbud 1941 på grund av sin urartade stil. Oförmögen att sluta måla gick han då över till akvarell, för att grannarna inte skulle känna lukten av färg och anmäla honom till Konstfrämjandet.
*
Nedan en yngre samtida med Nolde, inte lika framstående kolorist, men inte så bottenlöst usel som det ofta hävdas, väl? I denne målares umgänge gör sig dock den välbekanta tyska träsmaken oftast påmind. Det ligger nära till hands att misstänka att de herderska rötterna här ville ta vägen framförallt via alla måleriska träbockars stora skyddspatron, Albrecht Dürer. Det är varken en lätt väg att följa eller en särkilt bördig jordmån.
Den hågade kan bilda sig en egen uppfattning i The Adolf Hitler Art Gallery.
Väldigt bra bäste Anark.
Som alltid, kärlek, absint och revolution!
Kommentar av Aequitas et Libertas — 02 juni 2007 @ 0:58
Medan det undre (läs det understa) konstverket skänker åtminstone mig harmoni, känns de övre enbart disharmoniska – ja faktiskt urartade. Tja antar att man trots allt inte hör till Strasseristernas selekta skara
Kommentar av Traditionalist — 07 juni 2007 @ 22:22
Efter diverse utredningar har jag tvingats konstatera att jag nog inte heller är någon äkta traditionalist, varken i Evola- eller Schuontappning. Snarare dekadent konservativ revolutionär med socialistiska böjelser…
Rännstenspatriot, bellmanist-strindbergist (r).
Kommentar av Anark — 08 juni 2007 @ 8:06
Anark = rännstenspatriot, an pigs can fly
Kommentar av Traditionalist — 08 juni 2007 @ 11:11