Jean Bricmont i FiB Kulturfront
De flesta människor föredrar att höra om hur respekt, familjevärden och fosterlandskärlek ska återupprättas framför att bli tillsagda att deras privata tankar om kvinnor, utlänningar eller homosexuella, som förvisso kan vara politiskt inkorrekta, är skulden till olika slags fasor.
Ett samhälles bestånd och vidareutveckling vilar, i formell och självfallet fundamental mening, på de rättigheter vi har som medborgare. Men jag tror också, att ett sådant medborgarperspektiv är för endimensionellt, att det inte är tillräckligt för att förklara, vad det är för något som binder oss människor samman till en samhällsgemenskap.
När vi tänker på det här landet, Sverige, där vi lever, finns det väldigt mycket annat än allmän rösträtt, pressfrihet och så vidare som gör att vi känner oss hemma just här:
”Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till”, skrev min gamle vän Hans O Sjöström i ett inlägg här på bloggen i mars förra året.
Det är så sant. Självklart finns det lika vacker natur också i andra länder. Men det hindrar inte, att det, när vi nu bor just här i Sverige – och det gäller även mig som har levt mina första levnadsår i Estland – finns anledning att slå vakt om just de kvaliteter och värden, som utmärker det här landet.
Jan Myrdal i AB på nationaldagen
Om staten har jag talat, dess historia och lagar men också om det traditionellt ideologiska som sitter oss i bakhuvudet och präglar vårt språk och det tillsynes helt privata i vår svenska folkkulturs tradition. Sammantagna bidrar de till att forma vår nationalitet.
Låt oss avsluta med ett fyrfaldigt leve för det svenska folket, dess svenska nation, vår hembygd!
Utöver detta rekommenderas Engelbrekt Engelbrektsson, och för den som gillar lite hårdare tag Michel Rienzis nya engelskspråkiga blogg Communist Revolutionary Action Party. Läs även Oskoreis debatt med bloggaren dialektiken.
Bricmont är en intressant skribent, likaså den mystiske Rienzi.
Kanske det ändå trots allt finns hopp om vänstern.
Under de senaste 60-70 åren har den intellektuella vänstern
lallat omkring i sitt eget lilla marxologiska sagoland, men
nu verkar det ha skett ett uppvaknande. Mycket, mycket, mycket
trevande och försiktigt vågar de vänsterintellektuella ta
ett första stapplande steg ut i verkligheten.
Vi får hoppas att det håller i sig så att vänsteristerna inte
blir jätterädda och ropar på Husses trygga famn igen.
Här är ett annat exempel på ett trevande och sömndrucket
uppvaknande inom vänstern. Så här skrev Göran Greider i
Dala-Demokraten 5 juni:
”Årtiondena efter andra världskriget ångade högerextremismen
praktiskt taget bort både i Sverige och övriga Europa – och
den återkom inte på bred front förrän den sociala tryggheten
återigen rämnade under åttio- och nittiotalen. Och här är
paradoxen: För att undanröja nationalismen krävs det starka
nationalstater, som levererar generell välfärd. Det där har
varken de marknadsliberala halleluja-globalisterna eller den
politiskt korrekta vänstern förstått.”
Länk
Kommentar av Orwell George — 12 juni 2007 @ 10:07