Anark

Jag har tidigare fraterniserat med Oskorei på hans weblogg och på Skadi forum, där jag skrivit under signaturen symmakhos. Han berättade om portalen motpol.nu som han och några vänner skulle starta upp, och jag nappade. Så nu har jag en egen blogg. Det verkar som det bara är jag här än så länge [red.: det verkade fel-- se länkar till höger]. I skrivande stund vet jag inte riktigt vad eventuella läsare har att vänta. Jag har försökt tänka över min politiska hållning, eftersom det här nu har den inriktningen, och insett att den är ganska vag och varierar med olika faktorer som sinnesstämning, dagsaktuella nyheter, alkoholhalt i blodet osv.  Detta håller jag för ett sundhetstecken.  

»Anark» är en term myntad av Ernst Jünger. För en kärnfull sammanfattning rekommenderas artikeln »Anarchismus von rechts» (av Karlheinz Weißmann) i Caspar von Schrenk-Notzings Lexikon des Konservatismus (Leopold Stocker Verlag, Graz-Stuttgart 1996). Jag har själv gjort en (lite slarvig) engelsk översättning som finns här [red.: se även här].

Djupt inom mig, under lager av pessimism och cynism klappar kanske fortfarande någonstans ett »vänster»-hjärta, men då det som idag går under beteckningen »vänster» konsekvent sticker huvudet i sanden inför alla verkliga problem och istället ägnar sig åt ideologiska fantasier och hatisk förföljelse av de vetenskaper som vederlagt dessa fantasier (biologi, historia, antropologi), så finns där inte längre mycket att hämta. Etiketten »brunvänster» tilltalar mig dock, och jag använder den ibland. Jag är slavofil och serbvän och gillar Vladimir Putin.

Om jag ibland är vänster eller socialist i den meningen att jag tycker det är kollektivets uppgift att verka för människors väl och ve – nu och för framtiden – så är jag definitivt höger i förhållande till den totalitära egalitarism som behärskar samhället: kvoteringar, högre utbildning för alla, lika resultat oberoende av kön och bakgrund osv.

Den nationella hållningen har många intellektuella indoktrinerats att hata, eller åtminstone se som löjlig och gammaldags »i dagens alltmer globaliserade samhälle» bla bla. Sådant kommer oftast från människor som ogärna sätter sin fot utanför tullarna (Stockholms innerstad, för den som undrar) – såvida de inte någon gång tar flyget till London eller New York i tron att de är viktiga internationella players. Jag skulle vilja säga att det är svårt att hitta någon mer verklighetsfrämmande inställning, men tyvärr var året 2006 (i skrivande stund), i Sverige, drömmarnas och fantasiernas land.

Jag är förresten inte i Sverige utan utomlands – jag har i både jobb och privatliv tvingats föra en ganska vagabonderande tillvaro runtom i olika länder i Europa de senaste 5–6 åren. Vilket har gett insikter: jag älskar Europa och dess olika nationella kulturer, men jag är svensk och Sverige är mitt hem. Inte det mångkulturella Sverige, vilket inte existerar, utan det svenska, tysta, lugna, myggbemängda med sjöar, älvar, åar, bäckar och hundratals mil av kust mot öst, väst och syd. Med skånska bönder, norrländska arbetare och goa gubbar på parkbänken i Göteborg; med glada, frimodiga kvinnor och tysta, arbetsamma män. Och på typiskt svenskt manér blir man genast lite generad och störd av sin egen sentimentalitet… 

Mitt främsta intresse är egentligen litteratur, och jag misstänker att det kommer att bli mycket sådant här. Jag har tidigare gjort inlägg under signaturen Pietro på Malte Perssons Errata, den bästa svenska litterära bloggen.

Slutligen ska nämnas att mitt tekniska kunnande f.n. är närmast obefintligt. När jag lärt mig lite mer hoppas jag kunna snygga till en smula.