Anark

Låt oss avsluta rysslandstemat med vår egen titan och stora konservativa revolutionär; alkemisten, målaren, siaren, renässansmannen, polyhistorn — Strindberg. Kanske inte en av hans största texter, men omisskännligt strindbergsk och därtill intressant tidsdokument och historieläxa. Strindberg var med, kanske till och med före sin tid; slavofilin bredde ju ut sig i Europa, i synnerhet Tyskland, i slutet av 1800- och början av 1900-talet, inte minst genom Dostojevskijs förtjänst.

Nedanstående artikel är hämtad ur Samlade skrifter 1912-1921, band 54 (= supplementdel 1, 1920), Efterslåtter, och daterad 1892. Jag har, utan att ha sett primärkällan, gjort ett eller ett par smärre textkritiska ingrepp.

*

Vad är Ryssland?

I detta ögonblick, då ett fördrag är slutet eller skall avslutas mellan Frankrike och Ryssland, har man velat framställa denna allians som ett förbund i förbjudna led eller värre ännu som en mesallians mellan den mest civiliserade nationen och barbariet. Det finns ord som gå liksom falska mynt i rörelse ända till dess proberstenen visar deras rätta halt. Låtom oss se vad som menas med det »ryska barbariet».

Vid en framställning av de väsentligaste dragen av den ryska civilisationens historia är först och främst att anmärka, att folket består av en oändlig mängd stammar, som förenats till en stat under väldet av de storfurstar som varit spridda över Sarmatiens vidsträckta slätter. Redan före den kristna tidräkningen hade grekiska och romerska kolonier slagit sig ned på Svarta havets norra stränder, och skyterna upphörde aldrig att underhålla handelsförbindelser med de mest civiliserade nationerna. De antikviteter som funnits på Krim ge bevis härpå.

Vid det västromerska väldets fall ändrar civilisationen plats. Den nya medelpunkten blir Bysanz och därifrån strålar ljuset ut till nordens folk. Wladimir, det ryska rikets grundläggare, äktar en dotter till Romanos II, Konstantinopels kejsare, och mottager dopet. Ryssland har gjort sitt inträde på den europeiska historiens scen för att fylla sin sändning som väktare av Asiens gränser. Den tidens barbarer voro de muhammedanska folken vilkas intresse genom Wladimirs dop för alltid blevo oförenliga med de europeiska civilisatörernas intressen. Då Ryssland planterade korset mot halvmånen upphörde det att räknas bland fienderna till kristenhetens ädla arbete.

Trots växlingarne i det vidsträckta väldets utveckling visar Ryssland i det elfte seklet bilden av ett västerländskt rike. Kristendomen har där infört mindre grymma seder, den juridiska organisationen har fått en fast grund genom promulgationen av ryska lagar, som fullständigats av Justinianus och Basilios Macedonierns lagböcker. I Jaroslaw öppnar tsaren, caesar i denna det bysantinska väldets stora avläggare, sina stater till en tillflyktsort för engelska och skandinaviska furstar, som fördrivits från fäderneslandet, och träder genom äktenskap i förbindelse med Europas mäktigaste furstehus, bland dem Frankrikes. Hans dotter Anna förmäldes med Henrik I. Huvudstaden Kiew är på den stora handelsvägen från Bysanz en station, där de ungerska, tyska, holländska och skandinaviska köpmännens varor passera. En rival till moderstaden Konstantinopel har den redan sin Sophiakatedral och sin gyllene port utan att räkna dess fyra hundra kyrkor.

Den har grekiska konstnärer, grekiskt prästerskap, grekisk skrift, en grekisk litteratur. Den gäller omsider själv för en grekisk stad.

Det är med full rättvisa historieskrivarne till Rysslands ära i henne sett arvtagerskan till det östromerska kejsarväldet, som själv var arvtagare till den antika odlingen efter Roms förstöring av de verkliga barbarerna goterna och vandalerna.

Låtom oss gå vidare några sekel. Vid slutet av det femtonde har Ryssland ej, trots den mongoliska invasionen, som aldrig var en formlig erövring, svikit sin sändning.

Bysanz har fallit i spillror och västerns sista förskansning är tagen med storm av turkarnes yxor. Det är då Moskva träder i stället för Bysanz. Där samlas en flock emigranter, som föra med sig skatterna av den hellenska klassicitetens vetenskapliga, konstnärliga och industriella odling.

Ivan III, förmäld med en bysantinsk prinsessa Sophia Palaeologa, samlar omkring sig Roms och Greklands statsmän, diplomater, ingenjörer, teologer och konstnärer. Han träder i politisk förbindelse med Venedig, Österrike, Ungern, påven. Han låter utarbeta den allmänna landslagen, han tillsnör de alltför lösa band som sammanhålla hans vida rikes delar, och därmed är Rysslands civilisatoriska roll för framtiden avgjord.

Det är av detta skäl, om man utgår från denna synpunkt, som man kan förvägra Karl XII äran av att ha varit en förutseende statsman, då han förenade sig med kristendomens fiende och offrade henne för sin avund mot tsar Peter, ödeläggarens avund mot ordnaren av ett rike, en synd mot historiens ande, som också var Europas makters för var gång Ryssland gjutit sitt blod i striden mot barbarerna.

Det som hindrat Rysslands assimilering med Västeuropa, det är den religiösa skism som finnes mellan den romerska och grekiska kyrkan. Och dock uppstiger den östromerska kyrkan genom sina fäder till kristendomens första sekel, den har passerat synoderna, den har genomgått reformationen och renässansen utan att vansläktas som protestantismen, utan förfärliga inre strider, utan något Saint Barthélemy-blodbad och några blykamrar. Det är ej för hans religions skull vi ha att söka tvist med den fruktade, misskände och förtalade jätten. Ha vi större skäl att börja tvist med honom på grund av hans aggressiva politik? För att öppna handelsförbindelser med Europa har Ryssland bemäktigat sig Östersjöprovinserna, förut successivt erövrade av brandenburgare, danskar och svenskar; och Ryssland har gjort rätt, ty det har öppnat Östersjöns hamnar för de stora västmakterna liksom det rest förskansningar mot Nordens barbarer.

Ryssland har, det är sant, deltagit i Polens delning, detta brott, enligt känslans rätt, denna nödvändighet, enligt historiens rätt. Polen har haft sin tid, hade fyllt sin uppgift som vågbrytare mot den asiatiska oceanen, det hade blivit en atrofierad lem, otjänlig för den europeiska utvecklingen, och det är därför det upplösts.

Men vad som talar högt till tsarväldets förmån, det är de oemotsägliga tjänster det gjort Europa genom att förjaga mongolerna, hålla turkarna i schack och reducera de vilda stammarne samt inordna dem i gränsvakten.

Det är vidare tsarerna, som ha uppodlat Sibirien, och som genom Kaspiska havets erövring öppnat vattenvägar ända in till hjärtat av Asien. Och man måste erkänna att västmakterna icke alltid deltagit i Rysslands civilisatoriska arbete.

Mer än en diplomat har i Konstantinopel spelat Karl XII:s roll, då han hellre velat frammana Islams spöke än rubba den ryktbara politiska jämvikten i Europa.

Och den ryska regeringen? säger man. Var och en skall dömas efter sin art. Ett företrädesvis jordbrukande samhälle som Ryssland etablerar efter 1861 böndernas nästan absoluta frihet garanterad av en municipalförsamling och fredsdomare med den mest vidsträckta befogenhet. Om det fattas landet ett parlament, så har det ej ännu behov därav, då tsaren kan ha den säkra övertygelsen, att han regerar i överensstämmelse med flertalets önskningar, något som ej kan bestridas av liberala statsmän. Vi erkänna att friheten ej är garanterad. Men vilkens är felet? 1878 borde juryn ha blivit undertryckt i fråga om politiska brott, då man frikände kapten Trentows mörderska.* Det tillkommer ryska folket att först avskaffa rätten till repressalier.

Till sist och för att komma till frågans innebörd, vad betyder detta epitet »barbariska» som man vid varje tillfälle utan all urskillning tillägger Ryssland?** Vad menas med barbar? I början, då det endast fanns en civilisation i Europa, betjänade sig hellenerna av ordet βαρβαρος för att beteckna en främling av vad slag han vara må utan att däri inlägga den betydelse ordet barbari i dag har fått. Men är det förnuftigt att envist använda detta namn, som blivit en skymf, om en europeisk nation som är en av de allra mäktigaste?

Barbarisk, en nation som grundat sin uppfostran på helleniska traditioner! Barbariskt, ett kristet folk, vars historia talar om ärofulla strider till försvar för civilisationens gränser mot Asiens hunner! Ett folk som redan på Karl den stores tid känt skrivkonsten, som tryckte sin första bok 40 år efter Gutenbergs uppfinning, som utgivit en tidning 1703, och vars ordbok utgivits 1789, med sina 43,000 ord redigerad av en akademi, som bland sina korresponderande ledamöter räknade Leibniz, de Ulsle, Bernouilli, Diderot, Voltaire, detta land förtjänar i sanning ej namnet barbariskt. Och äger ej Ryssland i våra dagar ett betydligt nät av järnvägar, telegraf, post, 8 universitet och 35,000 skolor, 38 lärda sällskap, 45 offentliga bibliotek, Observatorier, museer, konstakademier, musikkonservatorier?

Läs Vetenskapsakademiens och de lärda sällskapens årsberättelser och ni skall bli övertygad om att Ryssland lämnar sitt årliga bidrag till vetenskapen och att detta bidrag är av betydelse.

Läs Tolstojs verk, Dostojevskis romaner, om ni inte redan har läst dem, och ni skall där upptäcka en ungdomlig nationalitet, ett nytt och jungfruligt land…

Ryssland är de europeiska nationernas unga syster med ungdomens fel och de ungas stora förtjänster: tron, entusiasmen, hoppet och de höga strävandena. Men hon är av familj, hon är av god och gammal adel. Hur lätt förklarlig är ej den nyss proklamerade sympatien mellan det aristokratiska Frankrike, Roms alltid sig föryngrande ättelägg, och Ryssland, Greklands dotter? Det är för resten en gammal vänskap som daterar sig från tsar Peter och Katarina II, vilka från Frankrike hemförde de korn, som skulle gro i deras rikes svarta och fruktbara jord. Ryssland är stort, alltför stort för de västerländska makters avund, som ej förstå, att gränslandet mot det omätliga Asien bör vara omätligt och  att  Bysanz med  arvsföljdens rätt tillhör bysantinerna och icke turkarna.

Låtom oss till slut minnas att Saint-Simon, då tsar Peters förslag om en allians med franska hovet strandat, ryste över det ödesdigra inflytande England utövade på Frankrike och olyckan för detta senare land att ej ha förstått den källa till styrka det skulle ha funnit i Ryssland.

Veckan, 9. 4.  1892.

*Jag har tyvärr inte kunnat identifiera vad detta syftar till; mottager gärna upplysning från mer bildade läsare.

** Idag säger vi förstås: odemokratiska.
    

*

En liten bonus: Här hittar den intresserade en strindbergsk betraktelse av vårt land från förra året, skriven av ordföranden för Svenska Humanistiska Förbundet, den förträfflige Anders Björnsson.